Ibland somnar jag tryggt på soffan. Andra gånger river det liksom på insidan av kroppen. Det klöser, som om ångesten försöker att ta sig ut via huden.

Har du, som jag, haft den där obehagliga känslan av; ”Idag är dagen då det är slut och över? Livet”!
Har du, som jag, haft den där krypande känslan i kroppen, i armar och benen, som stora krafsande insikter innanför huden och upplevt; ”Nu blir jag galen! Nu slår det slint i huvudet”!

Jag upplever numer ett tryck över bålen, precis när jag ska sova och då… då tar rädslan vid. Rädslan och tankarna.
Mörkret får mig att börja tänka och grubbla. Ibland går det över styr och det blir för mycket och jag tappar andan! Slutar nästan att andas!
Hjärtat rusar iväg och slår så hårt att det trycker och ekar i huvudet och öronen. Och då står jag inte ut! Jag vill inte mer och jag tänker just där och då; ”Nu dör jag! Nu är det över och slut”!
Det kallas vist för panikångest och dödsångest…

”Är du pojke eller flicka”, frågar de vuxna mig. ”Är du kille eller tjej”, frågar de andra pojkarna i skolan. ”Jag vet inte”… För det gör jag ju inte! Vad är vad, egentligen, utöver det som råkat hamna på utsidan hos pojkarna?

”Är du pojke eller flicka”, frågar de vuxna mig.
”Är du kille eller tjej”, frågar de andra pojkarna i skolan.
”Jag vet inte”… För det gör jag ju inte!
Vad är vad, egentligen, utöver det som råkat hamna på utsidan hos pojkarna?

Man kan hoppa Hage om man vill. På rasten. Med flickorna.
Vill man, kan man hoppa Rep tillsammans tjejerna. Efter skolan. På skolgården.
Eller, så väljer man att hoppa Twist och samla en sjujäkla massa poäng, bara för att man är så himla bra på det och så blir man bäst i hela skolan!
Man kan leka med flickorna i skolan, även om man är pojke.
Pojkar kan också vara bra på Hopprep och Twist. Pojkar får leka med tjejerna på skolgården, även om de vuxna tycker att det är konstigt och kanske inte riktigt som det ska vara.
”Här har du en brandbil! Lek med den istället”!

Men… hela tiden finns en önskan om mer och bättring. Ständigt finns det en önskan om mer ordning, mer välmående och en längtan efter allt det där som var så bra, en gång i tiden.

Man måste väl tänka utanför sig själv, antar jag.
Låta tankarna flyta på och brodera ut sig själv i det som är bra och det som känns fint i livet, vara mer glädjefylld över det som är schysst!
En klyscha; Det finns alltid de som har det värre!

Och vill man, kan låta sig själv fastna i skit, elände och sådant tragiskt som varit. Jag tror i och för sig att man måste tillåta sig själv det också faktiskt, men sedan bör man nog vända på myntet och försöka se det som är bra i livet och allt det som man lyckats med att åstadkomma och framförallt har.