Jag begriper inte varför jag ska få panikångest när jag väl ska sova? Tack och lov kom en av katterna och parkerade sin varma kropp jämte min…

img_0180Morgonen startade som alltid, med kaffe och katter.
Det har varit minusgrader och ”vårkänslan” i magen har försvunnit.
Vintern är tillbaka och det biter i kinderna när man är ute och går. Uppskattas inte alls!

En av katterna vill alltid ligga mot bröstet och upp över halsen, när jag sitter vid frukostbordet. Hon hoppar och slår med tassarna på låret, för att få uppmärksamhet, och sedan skuttar hon upp och lägger sig tillrätta vid halsen.
Det är en guldstund på morgonen.

Den andra katten lägger sig på golvet, med magen i vädret och inväntar att jag ska sätta mig bredvid henne och klia unga damen på magen och under hakan.
Det är en av de bästa guldstunderna på dagen.
Jag är fortfarande fascinerad över att få ha förmånen med husdjur.
Det känns i magen.
Det känns i hjärtat.
De är så oerhört viktiga för mig.
Jag är övertygad om att katterna är en stor del till att jag fortfarande lever och är i livet!

img_0447Från det ena till det andra…
Blodprover har tagits, dels för Litiumhalten i kroppen, men också status på Lever, Njurar och Sköldkörteln. Allt påverkas av Litium och det är viktigt att det kontrolleras så att det inte blir ”knas” någonstans i systemet.
Och det är ännu ”mellandagar” och framför oss har vi Trettondagsafton och därav ytterligare en liten paus i vardagen. Många är förmodligen ännu lediga och några har säkert rest bort, och mina senaste blodprover togs veckan innan Jul.
Jag har inget hört. Jag vet ingenting.
Jag kanske ska dö? (Det var ett mindre bra skämt!)
Och jag har efterfrågat svar, via mejl och ”Mina Sidor” på Vårdguiden, angående proverna som tagits, för jag vill veta vad det är som inte stämmer, för något är fel i den här kroppen, helt klart!
Och jag får ge mig till tåls, tydligen. Jag ljuger om jag säger att jag inte är orolig, för det är jag och det har varit en del ångest över det där förbannade blodproverna! Min partner säger till mig att det inte är någon fara och att jag får ge mig till tåls, för hade det varit alarmerande, så hade någon annan läkare hört av sig om ordinarie läkare är på Julledighet.
Nåväl, det är en vecka kvar innan den ”riktiga” vardagen är i gång igen och då lär jag väl få veta om jag är döende eller inte.
(Det sist skrivna var skrivet med en glimt av självdistans!)

img_1214-2Jag har sovit dåligt i några nätter.
Jag har varit in i döden trött på kvällarna och somnat på soffan och sedan har jag släpat mig in i sängen och jag har upplevt det som om jag aldrig somnat. Det har jag ju uppenbarligen gjort, eftersom morgonen kommer relativt fort ändå, men det känns som om det bor oro och rädsla i kroppen.
I natt hade jag dödsångest. Det händer mig ibland. Det är högst obehagligt att ligga ner i sängen och känna hur det kommer krypande och krafsande inuti kroppen!
Det kramar åt kring bröstet, som om någon satte sig på bröstkorgen, och hjärtat sticker iväg som i fartfylld galopp och tankarna far iväg med mig, i rasande fart. Jag får en oerhörd ångest och grips nästan av panik när jag ligger ner i sängen!
Jag förstår inte varför jag får panik och ångest nu, när det känns lättare att leva och vara människa?
Jag begriper inte varför jag ska få panikångest när jag väl ska sova?
Tack och lov kom en av katterna och parkerade sin varma kropp jämte min och som tur är kan jag, med lite tålamod och tid, bryta obehaget med Mindfulness och koncentrera mig på kattens päls, på ljuden utanför och lyssna till hur min kärlek snarkar och sover djupt, och med det bryter jag det obehagliga.
Jag lyckas nästan alltid att vända det hela och komma till ro, men när jag inte gör det, så kliver jag upp och försöker att fokusera mig på att skriva något, eller så ser jag på något riktigt dåligt teveprogram. Allt för att flytta fokus.
Så… det var jag, katten, min man och ljuden utanför och det blev, sent omsider, tryggt att ligga under det varma täcket igen och ganska skönt att få vila kroppen och huvudet.

Ta hand om dig därute i vinterkylan!
På återläsande och var rädd om dig! Tack för din uppmärksamhet och på återläsande!
Väl Mött / Arthur

 

2 tankar på “Jag begriper inte varför jag ska få panikångest när jag väl ska sova? Tack och lov kom en av katterna och parkerade sin varma kropp jämte min…

  1. Ja du, det där med panikångest är oberäkneligt och kommer när man är helt oförberedd. Hade det inatt och försöker vara rationell och vet att det bara (hm) sitter i hjärnan men det lägger sordin på dagen och rädslan för att det blir likadant i natt. Du är inte ensam och nog ska vi klara oss genom nätterna. Ska tänka på dig och hoppas att du inte har det alltför j—t under natten som kommer. För nog är det så att enade vi stå men söndra vi falla, som det står nånstans. Kram på dig och tack för att du sätter ord på det djupt mänskliga och sällan omtalade. God natt när det är dags 😴💗

    Gillad av 1 person

    • Du satte ord på min rädsla! Det du skriver om att man blir rädd att det ska upprepas igen och igen, natt efter natt… Det blir oro av att gå och lägga sig och det blir obehagligt att släcka lampan. Jag behövde dock inte uppleva ångest och panik i natt, men det berodde på att jag somnade tryggt på soffan, med pläden, teven, lamporna tända och katterna. Det kändes väldigt mysigt och tryggt, dock inte så populärt hos min partner. men det bor en rädsla att det ska komma och hugga mig när jag minst anar det… Vi får lov att ta hand om oss och du… var rädd om dig! Kärlek till dig och Tack! ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s