Att vara rädd och ledsen, i ett samhälle där kärntruppen räknas, är inte så jäkla förträffligt! Att vara sårbar och dessutom leva på bidrag och samhället, det rimmar inte alls särskilt väl med den kollektiva produktiviteten.

638d12cef114a5ca162b653a2f3f7510Jag somnade på soffan igår kväll.
Lamporna var tända, teven var påslagen och katterna gjorde mig sällskap i varsitt hörn av soffan.
Med pläd och soffkuddar somnade jag väldigt bra där. I soffan. Bland kuddarna. Framför teven.
Dock blev min man ensam i sängen, så han hämtade mig sent under natten och ville ha sällskap. Han kände sig övergiven. Han kände sig väl bortglömd? Ensam…

Jag skrev igår om panikångest och hur det gärna hugger tag i mig när jag ska sova.
Det skapar naturligtvis en del oro hos mig, när kvällen kommer, för jag finner det obehagligt att den där panikkänslan är så oberäknelig.
Ångest är så ologiskt, på något märkligt sätt.
Jag behövde inte känna av det igår kväll. Ingen oro och ingen rädsla.
Möjligen är det så att soffan, teven och de tända lamporna ger trygghet och ett oförklarligt lugn? Det kan vara så att jag blir så pass distraherad av ljuden, ljuset och katterna, att jag kan somna trygg där, utan att ge panikångesten utrymme att börja gräva runt i bröstet på mig?

angest-2

Fotomontage; Arthur

Och jag har förstått att jag inte är ensam om att få ångest när jag ska sova.
Jag har fått vetskap om att vi är fler som upplever det och att det är förbannat skrämmande för oss alla. Men som så mycket annat, när det kommer till psykisk ohälsa, så pratar vi inte om det!
Det kanske inte är något vi diskuterar på kafferasten precis, men nog är det konstigt att vi alla går i tysthet och lider? Och jag menar verkligen lider, för det är tufft att befinna sig i nedstämdhet, depressioner och dessutom handskas med panikångest, för att inte tala om samhällets och omgivningens tankar och fördomar!
Sedan finns det ju alltid de egna grubblerierna och fördomarna man drar omkring på!
Och jag tänker att det är ens egna svagheter och bräckligheter som man inte vill blottlägga och bjuda andra på. Det är så skört, att vara sårbar. Det är farligt, att vara svag.

Att vara svag i ett elitsamhälle, är ju inte så snyggt.
Att vara rädd och ledsen, i ett samhälle där kärntrupperna räknas, är inte så jäkla förträffligt! Att vara svag och skör, ger inga bra meriter!
Att vara sårbar och dessutom leva på bidrag och på samhället, det rimmar inte alls särskilt väl med den kollektiva produktiviteten.
Jag tror helt enkelt att samhällsklimatet idag gör att de flesta av oss inte vill visa våra svaga sidor och det som många kallar ”tillkortakommanden”.

tumblr_m9juhwntyw1rzrkpeo1_500_51686cf89606ee316541e96f.jpgOch jag har nämnt det förr, men att vara sjuk i psyket, att inte orka, att inte kunna och att inte vilja, det syns inte utanpå, och det gör det ännu märkligare att vara sjuk när det inte syns fysiskt!
Dessutom, upplever jag själv, blir man till någon typ av ”felande länk” i samhällsstrukturen och många gånger också misstrodd. Är man verkligen är så pass dålig som man uppger att man är?
Det är alltid svårt för utomstående, som inte varit i det svarta mörkret själv, att förstå och inse att mycket av lusten, glädjen, orken, vilja och skratten inte finns i kroppen längre och att fraser som ”kom igen! Det gör dig gott att hänga med” eller ”Skärp dig nu! Det blir inte bättre av att vara ensam hemma”, inte alls är till någon tröst eller hjälp, snarare tvärtom!
Bara för att det inte syns utanpå, så kan vara förbannat trasigt och sargat inuti!
Det är svårt att se det sjuka inombords, för att det inte syns och finns utanpå, för dem som är i ens direkta närhet.
Och för detta känner i alla fall jag, skam! Jag skäms! För att jag inte orkar, vill, kan eller har lusten längre!
Jag skäms för att jag blir ledsen och irriterad när människor i min omgivning inte förstår och begriper sig på min situation!
Och jag känner skam för att jag blir så självcentrerad och alltid vill ha ”nödutgångar” när jag ska hitta på saker, för om jag inte orkar och behöver sova istället, så vill jag inte ha lovat någonting! Det skapar ångest hos mig och jag vill kunna säga nej så smidigt som möjligt, utan att dessutom behöva såra någon.
Jag kringgår min egen ångest! Jag smiter undan på något sätt…

ombreMen, hur det än är med allt det där, så är livet trevligare och det är skönare att vakna på morgonen.
Jag tänker inte längre att det är en ny dag att behöva genomleva och jag grubblar inte över döden så mycket, utan känner att det bor mer liv i den här kroppen än vad jag faktiskt trodde, när jag mådde som allra värst!
Dock återstår arbete och tankar att ta sig igenom.
Det finns en del att prata om och bearbeta, och för att få hjälp med detta har jag äntligen fått en tid tillsammans med en kurator på Rosenlunds Affektiva Mottagning redan i morgon! Tacksamt!
Och oavsett hur det känns, så ska jag ta mig dit! Jag behöver det!
Ja, såvida vi inte har snöat in här, så ska jag komma iväg!

Väl Mött / Arthur
(Bilderna är hämtade via Googlebildsökning, där inget annat anges!)

angest-0043

Foto; Per Lundström

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s