… hon suckade och sa högt; ”Ja, ett kilo till och det blir inte en byxa till”! Mig gjorde det desamma!

Utedasset, där det luktade så märkligt.
Inte använt på årtionden, men doften dröjde kvar, med blandning av växtligheten runtomkring.Gärdestad.jpgDoft av sommar. Barr, torrt gräs och torrt sprucket virke.
Dasset var numer grått och väderbitet! Torrt som fnöske.
Trappan till dass-dörren bestod av två korta steg av björkplank. Brädor som gav stickor i rumpan när man satt på dem och som blev till glödande hetta i sommarsolen.
Om man satt där länge, fick benen gyllene och somnmarbrun färg.
Och om man rörde på sig för mycket, för att skinkorna somnade och domnade bort, så kröp virkets små, små, stickor genom tyget på byxorna och ansatte huden. Och så småningom blev det gräslig klåda, när träflisorna letade sig ut genom huden igen, och gärna till natten förstås, när man skulle sova på övervåningen av huset.
Men jag satt där ändå. På den lilla torra och väderbitna trappan till dasset, som var gjord av björkved, och filosoferade. Tittade på ogräset som letade sig upp och fram mellan springorna på avsatserna. Tittade ut mot stora vägen och skogen bortanför. Ängarna och träden.
Inte en bil på flera mils avstånd och det enda som störde lugnet var flugorna och humlornas surrande och en envis uggla i skogen.
Ibland hördes mamma ilskna röst ropa mitt namn över gårdsplanen. Det störde allra mest. Mamma och henne idéer och besvärande stämma. Fortsätt läsa