… hon suckade och sa högt; ”Ja, ett kilo till och det blir inte en byxa till”! Mig gjorde det desamma!

Utedasset, där det luktade så märkligt.
Inte använt på årtionden, men doften dröjde kvar, med blandning av växtligheten runtomkring.Gärdestad.jpgDoft av sommar. Barr, torrt gräs och torrt sprucket virke.
Dasset var numer grått och väderbitet! Torrt som fnöske.
Trappan till dass-dörren bestod av två korta steg av björkplank. Brädor som gav stickor i rumpan när man satt på dem och som blev till glödande hetta i sommarsolen.
Om man satt där länge, fick benen gyllene och somnmarbrun färg.
Och om man rörde på sig för mycket, för att skinkorna somnade och domnade bort, så kröp virkets små, små, stickor genom tyget på byxorna och ansatte huden. Och så småningom blev det gräslig klåda, när träflisorna letade sig ut genom huden igen, och gärna till natten förstås, när man skulle sova på övervåningen av huset.
Men jag satt där ändå. På den lilla torra och väderbitna trappan till dasset, som var gjord av björkved, och filosoferade. Tittade på ogräset som letade sig upp och fram mellan springorna på avsatserna. Tittade ut mot stora vägen och skogen bortanför. Ängarna och träden.
Inte en bil på flera mils avstånd och det enda som störde lugnet var flugorna och humlornas surrande och en envis uggla i skogen.
Ibland hördes mamma ilskna röst ropa mitt namn över gårdsplanen. Det störde allra mest. Mamma och henne idéer och besvärande stämma.

img_2535Sädesärlorna flög fritt och lätt över himlen och landade på ladans stuprännor och försvann.
De byggde sina nästen och bon därinne.
De var de enda djuren som fanns kvar där innanför ladugårdens röda gamla väggar.
Ladugården där djurdoften och odören av dynga fortfarande dröjde kvar i väggarna och som gav sig till känna så snart man öppnade träporten till ladan.

Sommar. Sol. Bara ben och min runda mage.
Magen som växte sig större och större och mammas eviga tjat; ”Ett kilo till! Om du så går upp ett hekto till, kommer byxorna aldrig att passa! Tjockis”!
Mamma hade plockat fram symaskinen och hade ett av sina eviga ”ryck” och påhitt.
Av ett blått gammalt tyg i gabardin skulle hon sy byxor, kavaj och väst.
Tyget var ljust bebisblått! En skjorta skulle hon få till också! En skjorta i beige och av bomullstyg! Bajsbeige, sa jag och mamma gav mig det onda ögat.
Och tyget till kostymen! Vilket tyg!
Avskyvärd färg och obehagligt att ha mot kroppen. Men vem bestämde? Inte jag i alla fall. Jag blev inte tillfrågad vad jag önskade klä mig i och ingen tog heller notis om missnöjet jag spred omkring mig.
Mamma drog i kroppen, stack mig med synålarna vid provningarna och ryckte i tyget vid granskningen av hur de satt på kroppen, hon suckade och sa högt; ”Ja, ett kilo till och det blir inte en byxa till”!
Mig gjorde det desamma!

fullsizerender-20Jag kunde sitta där, på trappan till utedasset, rakt upp och ner, och tänka, grubbla och betrakta allting som växte och hördes runtomkring.
Tröttnade jag på det, gick jag ut på skattjakt. Inte så långt förstås, men tillräckligt långt för att finna gamla slängda rostiga konservburkar, glasburkar utan lock och någon sönderrostad bilmotor.
Inga märkvärdiga skatter, men det var lite spännande och dessutom fanns det djur i skogen, för att inte tala om alla tomtar, troll och allt ”småfolk”!
Och medan jag smög omkring där, vid kanten av skogen och närmare vattendraget, pratade jag högt för mig själv. Eller om det var så att jag samtalade med dem som inte syntes. Småfolket.
Ensam med funderingar och tankar som trillade ut ur munnen i en strid ström.

Och sedan hördes mammas röst över nejden igen.
Mer provdocka. Mer förnedring, mer ”lägga ut” tyget och alla de andra som stod runt omkring och såg på, medan kläderna inte passade och synålarna stack mig i hunden.
Mamma vrålade på nytt. Ilsket. Surt. Irriterat…
Och när jag vandra tillbaka upp till huset, eftersom jag var en snäll och tjock liten gosse, funderade jag över mitt eget lilla gömsle bakom ladan och bakom dasset. Jag kunde gå tillbaka dit, efter middagen och klädprovningen. Sitta och fundera och höra alla insekter och lyssna på ogräset när det växte sig starkare, högre och kraftfullare.

img_2539Utedasset där det luktade så märkligt.
Inte använt på årtionden, men där doften dröjde kvar i en blandning med växtligheten runtomkring. Sommar. Det doftade sommar.
Njutbart och ensam. Njutbar ensamhet.
Det enda som riktigt kunde störa lugnet var mammas röst, när hon ropade irriterat över gårdsplanen.
Och den beklagliga stämman när kläderna i satt som det var tänkt; ”Ja, ett kilo till och det blir inte en byxa till”!
Mig gjorde det desamma!

/ Arthur
(Foto; Arthur. Texten; Gärdestad)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s