Livet är en besvärlighet! Jag kan inte ta in alla intryck och jag kan inte längre sortera allting som sker. ”Intryckskänslig”. Känslig för intryck! Det är ett bra beskrivande ord.

Det har snöat och det har blåst ordentligt.
Minusgrader. Träden är vitklädde och det ser riktigt kallt ut.
Det har blivit snövallar av snöfallet och vinden. Det är vackert.
Det är skönt att kunna sitta innanför och titta ut, tända stearinljus och tillåta katterna besvära en, emedan man sitter och skriver, ser på teve eller tröstäter lite godis.
Jag tröstäter ganska bra för tillfället!
Jag borde skämmas, men orkar inte bry mig om det just nu! Jag får lov att ”rycka upp mig” senare, när allting känns som om det faller på plats! Det är en bit kvar…

Det blir inte mycket gjort just nu och det jag gör och utför, ordnar jag med en suck och några svordomar.
Livet är en besvärlighet! Livet är mest oangenämt och svårbemästrat.
Jag vet inte vad det är, men jag vill verkligen ingenting och jag blir mest irriterad när omgivningen pockar på uppmärksamhet.
”Ska vi ta en promenad? Ska vi gå ut en sväng och äta? Ska vi åka förbi något köpcentrum och bara titta? Ska vi handla? Kanske att vi skulle åka in till stan och titta på människor”?
Och jag vill inte! Jag orkar inte! Jag somnar på tunnelbanan!
Jag har ingen lust och min hjärna klarar inte av all intryck! Det blir för mycket! Människor är för mycket för mitt huvud, för närvarande!