Ett par dagar i mörkret igen.
Det har till och med varit svårt att andas av tyngd och svärta. Och jag vill ingenting, jag orkar ingenting och jag står inte ut!
Hittills har det varit en känsla av att livet är konstant och oföränderligt, det vill säga varken bra eller riktigt dåligt. En jämn raksträcka av beständighet.
Och jag befinner mig hellre i det läget, än sjunker ner i ett ohanterligt missmod.
Det skulle ju bli bättre!
Jag skulle ju bli bättre!
Livet skulle ju bli mjukare och jag såg fram emot bättring och att orka med vardagen och få lite mer kraft och mod.
Ett bakslag? En tillfällighet? Ett av livets nyckfullheter och sorgliga sörja?
Jag kan inte svara på det alls. Jag vet inte!
Jag vet dock att jag andas uppgivenhet och orkeslöshet! Så fruktansvärt trött!
Och i halsen och bröstet härbärgerar sorgen, ilskan och gråten.
I magen bor en oro, som skaver och river hål på mitt inre.
I mina drömmer besöker de döda mig. Otrevliga vidunder och skräckfigurer jagar mig genom natten och jag vågar inte sova.
Och i huvudet vistas grubblerier över livet, varför livet är och om jag kommer att överleva det här.
Självklart ska även jag döden dö, som alla andra, men det vore jäkligt trist om jag dog av panikångest och när jag är deprimerad!
Jag vill hinna med att ha roligt och få njuta och vara njutbar!
Och allt blir lidande!
Ingenting vill jag och ingenting får jag gjort! Och jag blir stressad över det, Mentalt. Psykiskt brinner det i huvudet och kroppen på mig, för jag vill så mycket, jag behöver göra så mycket mer och det finns ytterligare annat som jag skulle önska att jag kunde.
Och allt blir till mentala högar som jag arbetar mig igenom!
Och allt det jag behöver göra och det jag vill få gjort, blir stressfaktorer som kan få mig att börja gråta.
Och jag har så många hjärnspöken och så mycket ologiska funderingar som inte släpper greppet om mig, även om jag vet dess absurditet, att jag drunknar i dem och bara vill lägga mig ner och somna om!
Det har varit så skönt, även om jag inte varit helt på topp, att slippa ältandet om livet, meningsfullheten och döden, och nu är jag där igen.
Jag blir osäker och jag blir rädd.
Jag blir mindre duglig och mer värdelös, när jag betraktar mig själv!
Och jag känner mig ful, elak och förbannat onyttig och jag tycker synd om mig själv och jag vill bara få skrika högt till alla som hör mig; ”Det här fungerar inte! Jag kan inte leva så här! Jag vill inte ha det så här”!
Och jag är tyst. Jag säger ingenting.
Suckar när jag blir tillfrågad om hur jag har det. Och jag trycker ner och trycker tillbaka orden jag skulle behöva säga, för jag vet ju att ingen förstår mig ändå.
Det sistnämnda är ett hjärnspöke! Jag kan omöjligt veta vilka insikter och kunskaper mina medmänniskor har så det försöker jag att slå ifrån mig.
Och som alltid, som jag berättat för dig så många gånger, så vet jag ju hur sanningen ser ut och hur det är egentligen, att det mesta är villfarelser och grubblerier sprungna ur ett dåligt mående, och ändå får de övertaget och hugger mig i ryggen så snart de kommer åt.
Jag är så trött. Jag är så less och ledsen.
Jag vill inte, ingenting, och jag vill bara få sova.
Dock är jag inte redo att ge upp! Jag tänker inte låta det här få ta död på mig!
Jag vill leva och jag vill få vara glad. Jag vill få komma ut i arbete igen och få träffa människor… Jag vill älska mer och få känna mig fin och duglig!
Det är bara det att just nu orkar jag inte! Jag vill inte och jag är rädd!
Kriga vidare och kämpa på!
På’t igen och ge livet vad det tål!
Jag ger inte upp! Det är bara tillfälligt… Eller?
Ta hand om dig därute i världen! Kriga på och kämpa! Klart vi är överlevare!
Väl Mött / Arthur (Din filosof i cyberspace!)
Vardagliga Anteckningar... 