Och när jag satte mig ner i morse, för att skriva om det som rör sig i huvudet och det som sker i min direkta närhet, så gled jag återigen in på skulden, skammen och ångesten, som det innebär att lida av psykisk ohälsa…

15965498_10209963745144928_4831110446818300411_nJag har en man som får mig att skratta och det är tur för mig.
Jag har en härlig kärlek, som håller min hand när vi ser på teve, det är så nyttigt för mig.
Och även om jag inte berättar hela sanningen och talar om hur det är egentligen, för att inte skrämma honom, så får jag ofta känslan av att han ”vet” och att han ”känner in” hur jag mår och hur jag har det!
Men hela tiden finns den där osäkerheten hos mig!
Osäkerheten att han trots allt inte förstår mig och att det kanske finns en underton av att jag ska ”skärpa till mig”, i hans frågor och undringar, men det ligger väl hos mig antar jag?
Det är förmodligen min osäkerhet och min skam att vara ”sjuk” som tar överhanden och kör över det mesta av logik och konsekvent tänkande.
Och ibland frågar han hur jag har det och andra gånger kommer han med förslag på förändring och vad jag kanske bör göra för att komma ur mitt tillstånd, i all välmening förstås, men jag ”går igång” på det och geggar ner mig i frågor, grubblerier och tveksamheter kring huruvida jag verkligen är så mentalt skruvad som jag är.
Det känns som om jag blir ifrågasatt, som om jag blir utsatt för tvivel och att jag blir misstänkliggjord. Återigen, så är det där tanker och funderingar som bottnar i mina egna tvivel, min egen skam, mina egna fördomar och mitt eget samvete.

Jag är så trött på mig själv.
Jag är så förbannat ledsen över att inte finna acceptans och lugn, i min situation.
Och jag är så less på att gamla sociala regler, som får oss människor att tiga om vår psykiska ohälsa och vårt mentala tillstånd, eftersom vi genast blir stämplade som svaga, osjälvständiga och ostadiga, ska vara det som påverkar mig och andra!

15078799_10209440886233782_3268775077189140118_nOch när jag satte mig ner i morse, för att skriva om det som rör sig i huvudet och det som sker i min direkta närhet, mest för min egen skull faktiskt, men också för att dela med mig av mina funderingar till dig som läser, så gled jag återigen in på skulden, skammen och ångesten, som det innebär att lida av psykisk ohälsa.
Man skulle kanske kunna uppleva att det blivit bättre, att saker och ting blivit smidigare och följsammare, ur en samhällelig synvinkel, men så har det naturligtvis inte blivit.
Det har producerats teveprogram om psykisk ohälsa. Offentliga personer har berättat om kampen att leva med psykisk sjukdom och det har skrivits en hel del om psykiatrin och det faktum att densamma inte fungerar!
Och det har stötts och blötts i massmedias olika former, att antalet människor med psykiska besvär ständigt ökar, och ändå ligger skammen och ångesten och jäser hos var och en av oss som är sjuk.
Prata inte om det och säg ingenting, för du blir genast betraktad som svag och utkonkurrerad.
Och pratar man om det eller skriver om det, så som jag gör, så blir det per automatik en del av ens ”meriter” och yrkes-CV, och vid det laget är man så gott som körd och borta från arbetsmarknaden, och just därför bör man hålla käften!
Försök att berätta det, så att de förstår, på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

img_4340-jpg”Är du verkligen tvungen att vända ut och in på dig?
Måste du verkligen återberätta allting och måste du absolut tjafsa hela tiden?
Kan du inte bara ta emot och vara nöjd med det som erbjuds från psykiatrin?
Det är inte bra att berätta och försöka att förklara allting, somligt kanske man ska vara tyst om. Det blir så obekvämt om du hela tiden ska spotta i motvind”! Detta sagt av en läkare på Maria Capios Beroendemottagning för lite över ett år sedan, inte ordagrant förstås, men i stort sett sa hon så till mig!
Det har faktiskt sagts till mig av människor i min direkta närhet också, för all del! ”Du! Det räcker nu”!
”Du får stilla dig och vara mer följsam, ta mössan i handen och var tacksam”!
Och sådant där spär på fördomarna hos mig själv och andra, att det skulle vara ett tyst tillstånd att vara psykiskt sjuk, för helst ska vi hålla oss i marginalen och bland skuggorna, för ingen vill veta och ingen vill se svagheter och människors tillkortakommanden! Antagligen för att människor är livrädda och för att det kan drabba vem som helst, hur som helst och när som helst!

Och i vårt samhälle, är att falla och tappa masken, skamligt, fortfarande!
I vårt samhälle är det fult att vara svag och dessutom ha mage att prata om det!
I vårt samhället är det en styggelse att vilja ta livet av sig, och ändå gör skrämmande många människor just det varje år, men ingen vågar tala högt om det, så att det verkligen hörs!
Att lida av psykisk ohälsa får man gärna göra, men tala inte om det och visa det inte för någon, för det är motbjudande och osmakligt, och ingen vill veta vad som kan drabba alla, med lite jävla otur!
”Varför påminna oss andra om psykisk sjukdom, när vi gör allt för att slå i från oss skiten! Tyst med dig”!

14519944_10209049937300303_4348203022969159747_nJag mår inte bra!
Jag lider av psykisk ohälsa.
Ibland vill jag dö och andra dagar är jag okej.
Jag har dubbeldiagnos och jag är ofantligt trött.
En del dagar orkar jag bara inte!
Var tog mitt liv vägen?
Jag är en människa och man, som inte kan hantera livet längre och JA, jag skriver och jag pratar om det, för jag måste…

Väl Mött / Arthur
(Foto; Per Lundström)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s