Men alltså… det här går bara inte! Den eviga spiralen nedåt och jag själv som åker med, av bara farten! Och fort går det!

Men alltså… det här går bara inte!
Den eviga spiralen nedåt och jag själv som åker med, av bara farten! Och fort går det!
Och på vägen nedåt, gnäller jag, jag gråter, när ingen ser förstås, och jag beklagar mig, för att det aldrig blir någon jävla ordning på tillvaron!

Och jag är så galet trött på mitt dåliga världssamvete, på min frätande ångest och på all den skuld som kletar ner mig!
Och jag är spyfärdig på allting som surrar i mitt trötta huvud.
Jag blir illamående av allt det som brusar och sorlar i hjässan. Och det är verkligen allt, jag menar allt, som stimmar i skallen! Allt ifrån Donald Trump och det vidriga och sorgliga med mördade sextonåringar i Malmö.
Och det är Sverigedemokrater, vårdköer och rädslan för krig och Vladimir Putin, och allt de våld som återspeglas i nyheterna och via sociala medier grubblar jag över.

Jag funderar över döden, döendet, livet, mediciner, obetalda räkningar, psykiatrin, boendestöd, läkare, socialförvaltningen, kärlek och kärleken!
Och jag uppskattar inte när inslag och bilder på skadade djur sprids över nätet, det kan få hela min dag förstörd och jag tänker på min framtid och hur jag ska stå ut och jag ältar min tidigare mans död, mina gamla katter och varför jag gjorde val som jag gjorde. Jag tänker på min mamma, pappa och även mina syskon.

Jag geggar ner mig i min känslighet och varför jag är så ”intryckskänslig”!
Och hur fan kommer det sig att jag undviker människor och ibland, till och med, är rädd för densamma, jag som varit så social, trevlig och extrovert?
Det sistnämnda kan jag med enkelhet erkänna; Det har varit ett skådespel!
Jag har alltid låtsas som om jag varit utåtriktad, emedan jag egentligen inte alls varit det! ”Låtsas som om”…. För att passa in, för att få vara med, för att få vara en del av.
Och det har för övrigt tagit ut sin rätt med tiden, nu när jag blivit lite äldre, skådespelet och att ”låtsas som om”.
Och det tar på själen och kroppens energier och till slut kraschar man! Grattis till mig och alla andra som kör slut på sig själva!
Och jag bryr min hjärna med saker jag gjort och som jag ångrar. Allt det där som blev så förbannat fel, tragiskt och trasigt…
Och jag tänker, tänker och grubblar…

Jag begrunda och reflekterar över mina få vänner som jag har, hur de har det, hur de mår och varför jag inte orkar eller ens vill träffa dem.
Och sedan tar jag ytterligare en sväng genom min ångest, min skuld och mina eviga känslor av ”slöhet” och varför inte jag kan bidra och vara aktiv, och varför den här jävla depressionen aldrig går över och varför kan inte jag kan finna lättnad och lugn och ro?
Varför drabbade det här mig? Varför blir det inte bra?
Kan någon hjälpa mig? Rädda mig, undan mig själv?
”Du kan bara rädda dig själv! Det finns hjälpmedel på vägen, men det är du som måste göra jobbet och det är bara du som kan vara din egen räddning”!
Jag vet det där! Jag vet att det är jag som skall försöka att ”fixa” mitt mående, men vore det inte skönt att kunna falla i famnen på någon och viska; ”Hjälp mig nu! Nu får du ta hand om det här och hjälpa mig, för jag orkar inte mer! Snälla du, rädda mig och ta över mitt liv för en tid, för jag kan inte mer”!

Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s