Det skaver kvar i hjärtat… Uppoffringar… Jag är inte rolig, inte någonstans, när jag är tillvarons bromskloss och o-möjliggörare! Jag vill ingenting, jag har ingen lust och jag saknar energi.

Jag borde väl ge upp nu, att skriva menar jag.
Det är en rundgång av ord och kladdighet i det jag skriver och det blir inte många nya ord och fraseringar.

Jag har fått frisk luft idag. En kort promenad till affären.
En hel del människor som handlade samtidigt som jag, men så är det ju Fredag också.
Jag vet inte vad jag tänkte med?

Min kärlek, Per, fyller år idag.
Min födelsedagspresent till honom har blivit försenad och det blir en extra insatt födelsedag på Måndag.
Jag beställde den för sent tror jag.
Han, min partner, har ledig helg i helgen. Det ska bli mysigt. Vi kan göra lite som vi vill, för det finns inga planer för helgen.
Vila. Återhämtning. Se en film. Äta något gott och prata med varann.
Hoppas att han står ut med mig! Hoppas att han inte känner att han offrar sin tillvaro för mig?

Jag återpublicerar ett inlägg från 2014. En påminnelse om missbruket och dess jävliga baksida! Jag är så oerhört tacksam att jag inte är där längre… ”Det är hårt, kallt och tufft där ute. Det är kallt och rått. Rått väder, rå ton och förbannat rå egoism. Rått!

”Det är hårt, kallt och tufft där ute.
Det är kallt och rått.
Rått väder, rå ton och förbannat rå egoism. Rått!

Jag frågar mig, när blev jag så destruktiv?
När var brytningspunkten, när valde jag drogen, framför allt annat?
När blev mitt liv så gratis, att det inte spelade någon roll längre?
Det spelade ingen roll om jag levde eller var död.
Betydelsen av levande och död saknade helt innebörd och mening.
Levande död. Ändå där, levande och skit samma…
Jag lät mig själv sjunka ner till ett någonting, som inte kan kallas ett liv.
Jag har upplevt sådant som jag aldrig trodde att jag skulle överleva, eller ens vara med om.
Jag har sett saker som inte är normalt och jag har själv gjort handlingar som ännu jagar mig och mina tankar, i de mörkaste av dagar.