Det är en del att ordna med. Det finns en hel del att fixa. Jag blir bara trött, men vet ju att jag verkligen måste ta itu med verkligheten, vardagen och livet!

Så är det då Söndag.
Solen sken idag också. Det kanske blir en promenad? Jag kan alltid leka att det är vår, det brukar kännas bra i kroppen.

Veckan som komma skall innehåller måsten.
Jag måste hem till Bagarmossen och se över min post! Jag har inte varit där på väldigt länge. Jag har inte velat åka dit. Jag har inte haft behovet av att vara där. Jag är hellre tillsammans med min man och katterna, än ensam i lägenheten.
Jag är rädd för att vara där. Tycker inte om det.
Men… Jag måste åka dit och se till blommorna och posten.

Jag måste till Psykiatrin och träffa kuratorn i veckan. Jag ska vara där på Torsdag. Jag får känna efter och känna in hur det känns, men mitt första intryck av honom, kuratorn, var kanske inte det bästa. Det irriterar mig fortfarande att han inte hade läst dokumentationen och journalerna om mig och mitt mående. Det irriterar mig fortfarande, att jag vid det första tillfället fick återberätta, igen, om min problematik och om mitt mående.
Det kändes inte bra. Men, jag måste ge det ytterligare några tillfällen innan dömer ut honom och samtalen vi har framför oss, för man vet aldrig! Det kan bli hur bra som helst! Jag funderar också över hur mycket man kan kräva, egentligen? Någon gång kanske man måste vara nöjd med det som erbjuds och sluta tjafsa och kriga!