Man måste väl tänka utanför sig själv, antar jag.
Låta tankarna flyta på och brodera ut sig själv i det som är bra och det som känns fint i livet, vara mer glädjefylld över det som är schysst!
En klyscha; Det finns alltid de som har det värre!
Och vill man, kan låta sig själv fastna i skit, elände och sådant tragiskt som varit. Jag tror i och för sig att man måste tillåta sig själv det också faktiskt, men sedan bör man nog vända på myntet och försöka se det som är bra i livet och allt det som man lyckats med att åstadkomma och framförallt har.
När man mår riktigt dåligt är det så förbannat lätt att trilla ner i katastroftankar och grubblerier kring det som varit och det som gått förlorat.
Och när man är livstrött, ledsen och sårbar, grottar man ner sig i allt som man gjort av ren elakhet och funderar kring livets vara eller inte!
Det tråkiga är, dessutom, att det inte går att skylla på någon annan för hur tillvaron blivit.
Jag får väl tala för mig själv, men det är bara jag som har orsakat allt trassel och alla svårigheter att ta sig genom i mitt liv.
Det är bara jag som serverat mig själv allt det trassliga som blivit i tillvaron, och som jag själv fått lov att laga och återställa!
Det finns ingen att skylla på… Det gör faktiskt inte det!
Sedan finns det ju naturligtvis somligt som man är maktlös inför, som sjukvården och psykiatrin eller Försäkringskassan, men i mitt fall kan jag ärligt erkänna att jag kämpat på och kämpar på, för att få hjälp och komma framåt i livet.
Jag tycker att jag tjafsat och varit förbannat obekväm, försökt att göra mig hörd på både gott och ont, och jag känner att jag gjort vad jag kunnat för att få hjälp, och ändå hamnar jag i ”lä och i stiltje” och upplever att saker och ting blir än mer krångligt och än mer svårarbetat.
Och somliga anser att jag får skylla mig själv och att jag försvårar min egen tillvaro när jag blir arg och upplever att jag blir behandlad respektlöst.
Ytterligare någon tycker att jag gör ett bra och tufft jobb, som anmärker, anmäler och gör min röst hörd, för att det inte fungerar.
Ytterligare någon har sagt mig att jag bara är arg, bitter och beter mig omoget.
Oavsett hur det är med det där, så känner jag att jag gjort vad jag kan, att jag gör det jag kan göra, för att få till en förändring och jag har inte varit passiv och bittert besk.
Jag kan vara nöjd med det och jag kan nog vara ganska glad för att jag har bra människor omkring mig, som ger stöd, säger till mig att kriga vidare och som kan se till att jag får en varm kram emellanåt.
Och det har trots allt gått bra för mig.
På mer än tre år har jag lyckats med att skapa mig en bra tillvaro och jag har fått nya vänner och en man som uppskattar mig.
Jag har husdjur som jag bara avgudar och som hjälpt mig i min depression och jag har återfått mycket av det som jag slarvade bort under min värsta tid i missbruket.
Men… hela tiden finns en önskan om mer och bättring.
Ständigt finns det en önskan om mer ordning, mer välmående och en längtan efter allt det där som var så bra, en gång i tiden.
Och ju längre tiden går i ett genomjävligt mående, med mediciner och terapisamtal som inte tycks fungera, desto mer släpper man ifrån sin önskningar och längtan, tills det bara återstår en önskan och en längtan; Att få skratta, att få må bra och kunna njuta av livet igen…
Väl Mött / Arthur
(Foto; Arthur. ”Höstbilder”)
Vardagliga Anteckningar... 