Ibland somnar jag tryggt på soffan. Andra gånger river det liksom på insidan av kroppen. Det klöser, som om ångesten försöker att ta sig ut via huden.

img_1351Har du, som jag, haft den där obehagliga känslan av; ”Idag är dagen då det är slut och över? Livet”!
Har du, som jag, haft den där krypande känslan i kroppen, i armar och benen, som stora krafsande insikter innanför huden och upplevt; ”Nu blir jag galen! Nu slår det slint i huvudet”!

Jag upplever numer ett tryck över bålen, precis när jag ska sova och då… då tar rädslan vid. Rädslan och tankarna.
Mörkret får mig att börja tänka och grubbla. Ibland går det över styr och det blir för mycket och jag tappar andan! Slutar nästan att andas!
Hjärtat rusar iväg och slår så hårt att det trycker och ekar i huvudet och öronen. Och då står jag inte ut! Jag vill inte mer och jag tänker just där och då; ”Nu dör jag! Nu är det över och slut”!
Det kallas vist för panikångest och dödsångest…

Ibland kliver jag upp och sätter mig i soffan.
Ibland ligger jag kvar och fokuserar på andningen och ljuden utanför.
Ibland sover jag en stund på soffan, för det känns tryggare när ljudet från teven gör mig sällskap.img_1349
Och jag pratar inte om det, tillsammans med min man. Jag säger ingenting, så jag får väl skylla mig själv antar jag, men han påpekar ibland att jag är ”uppe hela nätterna” och det stör mig.

Jag försöker att komma till ro och jag gör vad jag kan för att finna tystnaden i mitt huvud. Jag gör och provar det som oftast fungerar för mig, för att hitta stiltje i hjärtat och själen.
Ibland lyssnar jag till alla ljuden, från grannarna runtomkring, för då vet jag att jag inte är ensam och ibland tar jag en promenad runt och runt i lägenheten för att få igång blodomloppet och dränka tankarna i hjärtats rus.
Ibland somnar jag tryggt på soffan. Andra gånger river det liksom på insidan av kroppen. Det klöser, som om ångesten försöker att ta sig ut via huden.

Jag är väldigt trött på det här!
Jag är oerhört livstrött och väldigt ledsen. Vill gråta, för tårarna har parkerat i halsen och vill finna ett utlopp. Men det kommer aldrig, gråten, och jag blir inte befriad från sorgen och livsledan som residerar i kroppen.
Och jag frågar mig ständigt hur det blev så här?
Jag frågar mig varför det inte blir bättre? Det kändes ju ganska bra en tid och det kändes ju som om det skulle vända, men så… tillbaka till ursprungsläget!
Och jag hör om människor som lever med depressioner i resten av sina liv och jag ”talar” med andra som befinner sig i min situation och som i stort sett provat allt som står att finna inom vården, och ändå finns ingen bot och bättring.
Det oroar mig! Det skrämmer mig.
Och frågan är, hur länge ska man stå ut? Och är detta meningen med mitt liv?

img_1356Du…

Får jag vara i din värme
och långsamt mjukna
när själen blivit lite frostbiten
Håll om mej
tills jag ler igen!

Får jag slösa min kärlek på dej?
Får jag skratta, krama, sjunga, gråta
och dansa av kärlek
utan att du blir rädd?
Jag vill se dej i ögonen
och låta ett leende
berätta att jag älskar dej!

/ Sigrid Renklint

Min Moster skrev till mig; ”Tänk om jag kunde ha dig i min famn, och prutta på din mage. Min goda PRUTTUNGE!!!”
Några ord och rader som bara vi förstår…
Det gör mig fortfarande lycklig och varm i hela kroppen!

Ta hand om dig därute i världen! Tack för att du läser och för att du vill vara med på den här resan!
Väl Mött / Arthur
(Foto; Arthur. Fittja Koloniområde och Albysjön.)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s