För ett år sedan skrev jag i bloggen; ”… Jag tillät mig luras att det var vår och jag satte mig i solen och funderade… Han blev på oroväckande gott humör när jag förslog att jag skulle åka hem till mig”!?

Jag vaknade av värken i kroppen. Det händer. Klockan 03.30.
Jag kan omöjligt ligga kvar i sängen, för hur jag än gör, så trycker det på benen och armarna. Det känns som tandvärk, som min mans syster uttrycker sin egen värkande kropp! Det är bara att kliva upp. Väl uppe och efter en liten stund, kan jag röra mig obehindrat igen.
I morse var det outhärdligt att bo i min kropp och jag blir så jävla arg och uppgiven. Så förbannat gammal är jag inte!
Efter någon halvtimme har jag nästan glömt hur ont det gjort och det smärtar lite lagom sådär i lederna och i benmusklerna, men just den värken har jag nästan vant mig vid.
Märkligt vad mycket man finner sig i? Och det måste utredas! Jag måste få till en ny utredning. Själv misstänker jag Fibromyalgi, ”Kärringsjukan”, något annat kan jag för mitt liv inte komma på att det skulle kunna vara… ”Inbillningssjuka” är ett annat namn på tillståndet! Inte undra på att läkare och personal vägrar att erkänna fibromyalgi som ett sjukdomsbegrepp.
Oavsett om det är fysiskt eller psykiskt, så vore även det befriande att veta vad det är som ställer till det! Som mina övriga diagnoser, Bipolaritet och ADD, så är det befriande att VETA vad det är som ”felar”. Det är inte BARA inbillning!

Och om det mot förmodan inte ens blir ”bra”, vad gör man då? Jo, man får ta saken i egna händer och se till att avsluta det som gör livet ytterligare beskt och surt… Jag är inte med på detta!

Det har snöat. En hel del.
Katterna har grälat och den ena önskar vara mer dominant än den andra.
Polisen var här på gatan i morse. På gatan i Alby.
Jag är fortfarande hos min man och bästa vän, Per, för jag vill inte vara ensam och i hans sällskap är jag någotsånär bekväm och trygg.

Och livet snurrar på.
Det går undan där utanför och jag förstår att de flesta är upptagna med sina arbeten och sina vardagar. De flesta har en hektisk tillvaro och ska försöka att hinna med alla göranden och måsten.
Det är väl det som kallas livet? Det är väl det som utgör meningen med existensen för många människor, de som har barn och familj, och för oss andra är vardagens trivialiteter ett sätt att hålla fast vid verkligheten, meningen med livet och syftet med världen och Gud.

Jag känner mig ensam. Jag känner mig utsatt. Min upplevelse är att jag inte hörs och inte syns. Det blir maktlöst och ohanterligt! Finns jag?

Man kan krypa ner under täcket, som en liten mask, och leka kurragömma med livet och somna om en stund. Likt förbannat vaknar man upp ur sin dvala och flykt, och livet bara är där och säger lite sarkastiskt; ”Hej hopp! Trodde du att du skulle komma undan”?
Och det är bara att kliva upp och ta itu med tillvaron, vare sig man vill eller inte. Fast helst somnar man ju om och låtsas som om det aldrig har hänt.
Livet alltså…