Dagarna går. Det går framåt. Tiden alltså.
Och dagarna består av vila och promenera. Frisk luft. Det är ljusare en längre tid nu, under eftermiddagen, innan solen går ner. Det är glädjefyllt!
Om ett par månader är det vår igen. Jag hoppas att jag är mer okej då och kan njuta. Jag vill sitta i solen och nynna igen!
Människor dör, efter en längre tids sjukdom.
Andra går bort, av olyckor eller en överdos.
Och här sitter jag och är en riktigt gnällpitt! Jag känner att det inte finns så mycket som rättfärdigar mitt klagande över mitt mående, egentligen, när jag ser och hör om dem som kämpat eller kämpar med sjukdomar eller som dör i ett återfall eller en olycka.
Jag borde vara tyst. Jag borde vara tacksam. Fortsätt läsa