Människor dör, efter en längre tids sjukdom.Andra går bort, av olyckor eller en överdos.Och här sitter jag och är en riktigt gnällpitt!

nils-ferlinDagarna går. Det går framåt. Tiden alltså.
Och dagarna består av vila och promenera. Frisk luft. Det är ljusare en längre tid nu, under eftermiddagen, innan solen går ner. Det är glädjefyllt!
Om ett par månader är det vår igen. Jag hoppas att jag är mer okej då och kan njuta. Jag vill sitta i solen och nynna igen!

Människor dör, efter en längre tids sjukdom.
Andra går bort, av olyckor eller en överdos.
Och här sitter jag och är en riktigt gnällpitt! Jag känner att det inte finns så mycket som rättfärdigar mitt klagande över mitt mående, egentligen, när jag ser och hör om dem som kämpat eller kämpar med sjukdomar eller som dör i ett återfall eller en olycka.
Jag borde vara tyst. Jag borde vara tacksam.

Jag skulle kunna ha ett större livsperspektiv och komplimentera över min egen stora lycka och min egen stora tur; Att jag lever. Att jag har en kärlek. Att jag andas och kan ta en promenad. Att jag kan och får äta mig mätt. Att jag sover bra och att jag inte har tagit mig ett återfall, och det även om lusten är väldigt stor just nu.

Ska man verkligen jämföra sin egen sorg och depression med andras människors ohanterliga liv? Kan man verkligen tänka att de alltid finns de som har det värre? Är det trösterikt? Självklart, upplever jag, sitter jag med ett mående som på intet sätt går att likställa med någon som är på flykt undan krig och tortyr, eller någon som ska dö i cancer, eftersom jag i det fallet har ett I-landsproblem, så jag försöker att låta det vara!
Det gör inte något gott.
Hos mig skapar det mer av ett dåligt samvete, som bara gnäller och gnisslar hela tiden, just för att det alltid finns de som lider mer, kämpar mer och som är sjukare än jag.

fotografiskaJag vill komma ut och bort ifrån mig själv!
Jag vill smita undan och få undfly hela mitt jag. Jag är så förbannat trött på att ha det så här och jag är så förbannad för att det inte blir bättre!
”Och jag måste och jag borde”… Det hänger över mig alla de där jävla måstena och allt det som borde göras.
Min barndomsvän sa; ”Du behöver ingenting alls! Du måste ingenting”! Och det är lättare att säga det, än att leva det! Hjärnan lever sitt eget lilla liv och trampar upp helt egna spår i skallen, och de är inga bra spår eller tankeloopar som skapas i huvudet!

Och jag borde förnya mig.
Jag skulle kunna ta en annan riktning på mitt skrivande.

Och jag skriver mycket, även om jag inte bjuder på allting jag plitar ner just nu, men skriver gör jag.
Och jag satte mig ner, häromdagen, och tittade tillbaka på saker jag skrivit för både ett och två år sedan och det är exakt samma jävla gegga som jag skriver idag, som då! Inget nytt, inga nya ord och fraseringar, och inte heller ett nytt eller annorlunda innehåll. Mest gnäll faktiskt. Nästan lite bittert och surt. En hel del klagan och tandagnisslan. Och av den anledningen blir det inte, just nu, mycket som jag publicerar på min fina Blogg, för det är absolut inget nytt under solen!
Så… jag behöver förnyelse! Jag skulle önska ett bättre mående! Jag skulle vilja bjuda på någonting annat och någonting mer, än mitt svarta mående och mina mörka tankar…

Ta hand om dig därute i världsalltet! Var rädd om dem du uppskattar och tycker om… Tack för din uppmärksamhet och Väl Mött / Arthur 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s