Som så många deprimerade och ledsna människor, så känner jag mig misstrodd. Jag upplever att läkaren och kuratorn ser på mig med skeptiska och tvivlande ögon…

fullsizerender-1Det går på sparlåga. Tillvaron.
Det händer inte mycket alls. Några ”måsten” utförs, men annars händer det inte mycket.
Mycket vila. En hel del sömn och mängder med tankar och grubblerier.
Jag skriver inte mycket just nu och hela min person är eftersatt och går på sparlåga.
Frågar mig ständigt; Vad är viktigt just nu och vad kan vänta?

Litium och Sertralin.
Det ska bli bättre.
Allt blir bra till slut, säger de som vet.
”Vi blir nog tvungna att låta dig vara på en avdelning under en tid, för att utreda… för att ta reda på… för att kunna utröna vad det är som är fel”…
Och jag vill inte, det tar emot, och jag upplever att det är det slutgiltiga alternativet, den sista åtgärden och vad kommer de att ”komma fram till”?
Och det märkliga med Psykiatrin är, att jag, tillsammans med min Boendestödjare, får söka mig akut till min Psykiatriska mottagning och hoppas på att det finns plats och att det finns möjlighet för dem att ta emot mig.
”Förfarandet går till på det sättet numer! Dessvärre är det många patienter och ont om sängplatser”.
Dock kommer det att finnas journaler och uppgifter om mitt mående och vad som bör göras och ”fixas” med, när jag kommer dit och är på plats!
Det sistnämnda är ju en tröst i alla fall, så att de vet vad de skall göra menar jag! Vem vet, jag kanske blir Lobotomerad med lite tur!
Det vore skönt och slippa allt oljud i huvudet!

fullsizerender-2Som så många andra deprimerade och ledsna människor, så känner jag mig misstrodd.
Jag upplever att läkare och kuratorer ser på mig med skeptiska och tvivlande ögon, när jag berättar hur jag mår och talar om att medicineringen inte fungerar.
Jag har provat många mediciner.
Jag har försökt med olika former av samtal och terapier.
Jag har ansträngt mig för att kunna utföra någon typ av egenvård, och ändå… Jag vill inte mer! Jag är färdig och över! Det är slut här!
Jag måste dock påpeka att de sista fraserna är en känsla och en tanke av hopplöshet och fullständig meningslöshet, för jag vet ju att någonstans på vägen måste det komma en mjukare och lättare raksträcka.
Det måste finnas ett syfte med detta?

Och jag blir ledsen och förbannad när min man och min Boendestödjare säger till mig att jag måste ha mer av socialträning.
Jag måste ut och träffa människor!
Det är det bästa botemedlet och den allra bästa medicinen!
Jag behöver en sysselsättning och ett lättare arbete, säger dessa två!
”Det är bra för dig! Det skulle vara rätta medicinen! Det skulle göra dig gott att få umgås och vara social och finna tillbaka till självförtroendet”!
Och visst är det så! Naturligtvis vet jag med mitt sunda förnuft att dessa båda har rätt! Jag är inte korkad!
Men jag upplever ändå att de inte förstår mig och inte ser hur jag mår och hur jag kämpar varje dag, för att sedan, allt som oftast, landa i sängen av trötthet och sorg, där jag kurar ihop mig till en liten räka och känner hur gråten växer till sig i halsen!
Jag orkar ju inte!fullsizerenderÅngesten äter som fan på mig och jag blir bara trött och ledsen när det inte ”ser” mig.
Jag blir förbannad! Vad tror de egentligen, att jag njuter av det här?
Att jag ”slappar och slöar” för att jag finner det behagligt?
Tror de verkligen att jag inte vill, att jag inte önskar, att jag inte har ett mål?
Det är så mycket jag vill och det är ännu mer jag önskar mig, men om jag inte kommer upp och ut ur det här svarta hålet, så finns det ingen möjlighet för mig att leva, vara glad, arbeta, träffa människor och vara social!
Jag är inte där! Jag måste få möjlighet att komma upp till ytan och andas och sedan försiktigt börja ta itu med livets alla vardagligheter och trivialiteter!
Som det är nu, så måste jag tvinga mig själv ut på promenader och se till att sköta min hygien!
Där är jag! Det är min vardag! Punkt!
Jag går ju för fan sönder här!
Livet är tufft och svårt just nu och jag behöver inte mer stress och hets för att komma tillbaka till livet, det stjälper mig!
Jag behöver inte den typen av plattityder just nu. ”Det skulle göra dig gott att få umgås och vara social och finna tillbaka till självförtroendet”!

Väl Mött / Arthur
(Foto: Per Lundström)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s