Jag känner mig ensam. Jag känner mig utsatt. Min upplevelse är att jag inte hörs och inte syns. Det blir maktlöst och ohanterligt! Finns jag?

Man kan krypa ner under täcket, som en liten mask, och leka kurragömma med livet och somna om en stund. Likt förbannat vaknar man upp ur sin dvala och flykt, och livet bara är där och säger lite sarkastiskt; ”Hej hopp! Trodde du att du skulle komma undan”?
Och det är bara att kliva upp och ta itu med tillvaron, vare sig man vill eller inte. Fast helst somnar man ju om och låtsas som om det aldrig har hänt.
Livet alltså… Fortsätt läsa