Jag känner mig ensam. Jag känner mig utsatt. Min upplevelse är att jag inte hörs och inte syns. Det blir maktlöst och ohanterligt! Finns jag?

Man kan krypa ner under täcket, som en liten mask, och leka kurragömma med livet och somna om en stund. Likt förbannat vaknar man upp ur sin dvala och flykt, och livet bara är där och säger lite sarkastiskt; ”Hej hopp! Trodde du att du skulle komma undan”?
Och det är bara att kliva upp och ta itu med tillvaron, vare sig man vill eller inte. Fast helst somnar man ju om och låtsas som om det aldrig har hänt.
Livet alltså…

Ibland får man ta saker och ting i egna händer. Man får söka och Googla och försöka finna svar på allting man undrar över. Om ingen hjälper en tillrätta, så får man lov att söka rätt på svaren själv och försöka ordna sin tillvaro så gott man kan. På egen hand. Ensam. Själv. Och så får man hoppas att det håller en bit på vägen, att man håller ihop, och kanske har man turen att man gjort rätt.
Med detta skrivet, så kan jag erkänna att jag, återigen och på eget bevåg, fasat ut och avslutat min medicinering med Litium. Poff! 
Jag har försökt att nå läkaren på Psykiatrin och jag har försökt att få svar från min Boendestödjare, men ingen har hörts av. Det är över två veckor sedan nu och då får man leka läkare själv och ta itu med saker och ting och försöka att finna ut vad som kan ge bättre resultat.
Och just nu känns det lite bättre. Jag är trött, som alltid, men det känns bättre!
Dock känner jag mig ensam. Jag känner mig utsatt. Min upplevelse är att jag inte hörs och inte syns. Finns jag? Det blir maktlöst och ohanterligt!
Vad hände med vården och psykiatrin?

Jag har haft några ensamma dagar och nätter tillsammans med katterna, i Alby.
Per, min man och kärlek, har besökt sina föräldrar i Norrland, i sällskap av sina två systrar, och de tycks ha haft det trevligt och bra.
De har haft det familjärt och mysigt.
Jag upplever, till skillnad från mig själv, att de har en fin relation till varann och uppskattar varandras sällskap. Grattis till dem…

Nyheterna i morse berättade om Rinkeby och stöket som varit där under natten.
Jag blir förbannat ledsen och arg!
Jag frågar mig varför?
Och jag tänker att det inte tjänar någon eller något, att det blir bråkigt och stökigt för att få uppmärksamhet. Vad vill ni ha sagt? Att livet är orättvist och förbannat snedvridet?
Och jag tänker på kostnaderna för Stockholms invånare! Vad slutar notan på för att laga, reparera och städa upp efter vandalerna? Onödigt!
Jag förstår missnöjet, jag kan göra det, och jag begriper att människor, i det här fallet ungdomar, vill bli sedda och hörda! Jag kan förstå utsattheten och utanförskapet, men det finns alltid val att göra och det finns alltid andra vägar att gå. Förändring och önskan om att få bli sedd, går inte via nävarna och tillhyggen!
Alla människor har möjligheter och olika utvägar att få sig en schysst kaka av livet, jag som alla andra, och ibland känner jag att det inte alltid går att skylla på alla andra och i synnerhet inte samhället, för att livet ser ut som det gör. Gör något konstruktivt istället! Något vettigt och bra!

De som förstör och saboterar för andra, har inte själva tänkt på utbildning, valmöjligheter och inhämtandet av kunskaper och vidsynthet. Det finns möjligheter för alla att göra om och göra rätt och göra bättre! Alla inkluderar i det här fallet allt ifrån gamla missbrukare, svartskallar och till hemlösa narkomaner!
Skyll inte på din omgivning för ditt eget tarvliga handlande, för det leder ingenstans och inte till något konstruktivt och bra! Alla människor har val och alla kan välja hur de vill leva sina liv, men det får aldrig bli på bekostnad av medmänniskorna!

Det stör mig, att det blir så här. Det är oroande att människor tar sig friheter, utan att tänka efter och förstör för sig själva och andra, och utan att se de faktiska möjligheterna alla människor i det här landet har!
Som sagt, jag förstår det inte…
”Där orden och tanken tar slut”…

Väl Mött / Arthur

 

3 tankar på “Jag känner mig ensam. Jag känner mig utsatt. Min upplevelse är att jag inte hörs och inte syns. Det blir maktlöst och ohanterligt! Finns jag?

  1. Ja, du finns och hörs för dem som ser och lyssnar högst påtagligt. Du finns för att du existerar här och nu och ibland är väntan på att bli sedd outhärdligt lång, så tvivla aldrig på att du finns…du finns var så säker min vän!!

    Gillad av 1 person

    • Tack! Du är uppmuntrande och positiv, jag uppskattar det mycket! Tusen tack! Det är bättre och det känns smidigare och det är ”bara” att fortsätta gå och hoppas att det blir ännu bättre… Tack! Var rädd om dig ❤

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s