Och om det mot förmodan inte ens blir ”bra”, vad gör man då? Jo, man får ta saken i egna händer och se till att avsluta det som gör livet ytterligare beskt och surt… Jag är inte med på detta!

Det har snöat. En hel del.
Katterna har grälat och den ena önskar vara mer dominant än den andra.
Polisen var här på gatan i morse. På gatan i Alby.
Jag är fortfarande hos min man och bästa vän, Per, för jag vill inte vara ensam och i hans sällskap är jag någotsånär bekväm och trygg.

Och livet snurrar på.
Det går undan där utanför och jag förstår att de flesta är upptagna med sina arbeten och sina vardagar. De flesta har en hektisk tillvaro och ska försöka att hinna med alla göranden och måsten.
Det är väl det som kallas livet? Det är väl det som utgör meningen med existensen för många människor, de som har barn och familj, och för oss andra är vardagens trivialiteter ett sätt att hålla fast vid verkligheten, meningen med livet och syftet med världen och Gud.

Och somliga håller sig flytande med hjälp av det ytliga livet. Utseendet. Det som syns. De yttre attributen. Och för dem är det av yttersta vikt att vara presentabel och vara sitt allra bästa fåfänga jag.
Det är väl inget fel i det kanske, att vilja vara snygg, men jag är faktiskt tacksam att jag inte är ung och i tjugoårsåldern idag, för det är oerhört påfrestande för unga tjejer och killar av i dag, att hänga med i den enorma utseendefixeringen som kavlas ut överallt.
Det har blivit lite av en hets. Det har blivit något av en statussymbol att vara muskulös och smal. Många är de unga som drömmer om en karriär via reality serier eller Bloggvärlden.
Ett bra exempel är väl Samir Badran, som med sin osäkra uppsyn lever sitt liv genom sin kropp, sina bilder, sitt teveprogram och sina yttre attribut, och samtidigt vill han ha mer och mer för att kunna tanka sitt ego.
Grattis till honom antar jag? Men man kan ju fundera över när verkligheten och det verkliga livet hinner ifatt honom också?
Han behöver det, att verkligheten hinner ifatt honom, för att finna en mening med livet. Kanske? Vad vet jag?

Och alla blir mer eller mindre påverkade av alla bilder, selfies och vältränade människor på teve och i modereportage, så även jag! Kanske inte i Samir´s yttre gatlopp, men jag gillar att vara fördelaktig och känna trivsel med mig själv, det sticker jag inte under stolen med, och alla vill väl vara fina på sitt alldeles egna sätt?
Jag tycker om att vara fin och jag uppskattar ett välvårdat yttre!
Jag tycker om att känna mig fin och jag upplever att min yttre presentation är relativt viktig!
Och med detta nedtecknat kunde jag konstatera en viss irritation hos min Boendestödjare när jag tog upp min viktuppgång och mitt allt mer förlorade hår, när vi träffades för en tid sedan!
Jag försökte förklara vikten av att känna sig fin.
Jag försökte tydliggöra att det, för mig, är av betydelse att trivas med sig själv och känna sig prydlig.
jag hade kanske inte sagt så mycket om det, att jag bara blir tjockare och tjockare och tappar håret, OM jag hade mått bra och fått känna glädje av medicinerna jag tar, men det fungerar ju inte!
Jag hade nog kunnat köpa allt det mindre bra, om jag hade upplevt livslust och livsglädje. Men det gör jag ju inte!
Och för övrigt; En människa som är deprimerad ska inte behöva chansera till det yttre också, för det hjälper inte alls måendet på vägen. Ett redan dåligt självförtroende och en underkänd självkänsla, blir bara värre och fetare när det kroppsliga fallerar och inte ens byxorna passar längre.
Jag säger inte att det är av yttersta vikt att få vara snygg och proper, men det har betydelse för dem, eller jag i det här fallet, som tappat bort sig själva och inte kommer till ro i livet, att kunna upprätthålla någon typ av yttre smeksamhet!
Och, det sägs mig, det är BARA biverkningar och det är BARA medicinerna som sänker ämnesomsättningen och orsakar håravfall och i vissa fall även klåda, men vill man må bra och känn att livet är okej, så måste det bli på bekostnad av någonting annat… ”Stå ut bara! Det blir bättre! Ge det tid! Det ordnar sig ska du se”!
Och om det mot förmodan inte ens blir ”bra”, vad gör man då? Jo, man får ta saken i egna händer och se till att avsluta det som gör livet ytterligare beskt och surt, det vill säga mediciner som inte passar, för jag är inte med på detta, och det har jag gjort nu. Själv. Ensam. Bort med dem!
Ett helt eget beslut, eftersom inte en jäkel hjälper mig tillrätta eller ens bemödar sig med att höra av sig…
Och om jag är fåfäng och vill vara fin, så ska inte det behöva ligga till hinder för att finna andra mediciner och annan hjälp, så att jag slipper biverkningar som ställer till mitt självförtroende ytterligare!
Var går gränsen, frågar jag mig? Har jag gjort fel? Igen?
Det återstår att se!

Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s