Jag vaknade av värken i kroppen. Det händer. Klockan 03.30.
Jag kan omöjligt ligga kvar i sängen, för hur jag än gör, så trycker det på benen och armarna. Det känns som tandvärk, som min mans syster uttrycker sin egen värkande kropp! Det är bara att kliva upp. Väl uppe och efter en liten stund, kan jag röra mig obehindrat igen.
I morse var det outhärdligt att bo i min kropp och jag blir så jävla arg och uppgiven. Så förbannat gammal är jag inte!
Efter någon halvtimme har jag nästan glömt hur ont det gjort och det smärtar lite lagom sådär i lederna och i benmusklerna, men just den värken har jag nästan vant mig vid.
Märkligt vad mycket man finner sig i? Och det måste utredas! Jag måste få till en ny utredning. Själv misstänker jag Fibromyalgi, ”Kärringsjukan”, något annat kan jag för mitt liv inte komma på att det skulle kunna vara… ”Inbillningssjuka” är ett annat namn på tillståndet! Inte undra på att läkare och personal vägrar att erkänna fibromyalgi som ett sjukdomsbegrepp.
Oavsett om det är fysiskt eller psykiskt, så vore även det befriande att veta vad det är som ställer till det! Som mina övriga diagnoser, Bipolaritet och ADD, så är det befriande att VETA vad det är som ”felar”. Det är inte BARA inbillning!
Jag tog en längre promenad igår.
Jag tillät mig luras att det var vår och jag satte mig i solen och funderade. Jag tänker för mycket! Det är inget som helst konstruktivt i mina funderingar, tvärtom! Det är ett grottande i förlegad och förlupen tid!
Det är konstigt vad mycket ”gammalt” som går runt i min skalle. Det är många ”slingor” som susar runt i huvudet och jag försöker att strypa dem, för de gör absolut ingen nytta. Jag försöker att tänka på annat som distraktion! Och jag grubblade på om det är så att de där upptrampade gamla spåren skall få leva sitt liv i huvudet, för att de måste få göra det, för att de kanske skall gå några varv till innan de lämnar medvetandet, eller om de skall motarbetas för att man själv ska komma till ro och finna ett lugn och ett medvetet här och nu?
Jag vet inte? Vem kan svara på det?
Och är det en del av min person, att vara en grubblare, eller går alla människor omkring med gamla minnen, gamla saknader, äldre misstag och oförrätter och ältar dem?
”Tänk om”… ”Om jag bara hade”… ”Jag saknar så enormt mycket, tänk om jag bara hade”…
Och att prata om det, att ventilera de där gamla förlegade händelserna, hjälper det? Jag skriver om dem, även om det är fossilgamla och jag använder orden och meningarna för att beskriva olika händelser i mitt liv och även det verkar lönlöst? Det fortsätter ju ändå!
I somliga fall kan jag landa i panikångest och få svårt att andas.
I vissa fall kör jag rakt in i väggen av vånda och skräck och upplever fysiskt illamående. Somligt gnager, nöter och ligger ann i minnet, mer än annat och det går inte att hindra…
Frågan, återigen, är om det ska idisslas, tuggas runt och ältas, för att sedan komma till ro i sinnet? Blir man bitter av sådant som klamrar sig fast i minnet och blir man sur och besk av att ångra somliga skeenden i sitt leverne? Jag vet ju att det inte går att få ogjort och jag vet att varför-frågorna och ”Om”-omständigheterna inte kan påverkas av de som varit och de som skett, så varför skall detta ältas i eviga tider?
Jag börjar väl bli gammal? Jag börjar väl bli bitter? Eller är jag en insikt på spåren? Är jag på gång ut på andra sidan och friheten att leva ett liv i dess fulla mening? Och återigen, denna ständiga förbannade fråga; ”Vad är meningen med livet”?
Tack för ordet!
Väl Mött / Arthur, din gnällspik i Cyberspace!
Vardagliga Anteckningar... 