I förtroende berättade han för oss, att han inte vill, inte orkar och inte heller riktigt kan, hantera situationen inom Psykiatrin och han upplever att det hela är fullständigt ohållbart!

Jag skulle ha haft ett viktigt möte med Socialpsykiatri under Måndagen.
Det blev inte så.
Efter huvudvärk och besök på Akuten under Söndagen och sömnlösa nätter, så kunde jag inte uppbringa orken att komma iväg.
Och jag blev stressad av det. Jag blev irriterad och ledsen!
Jag blev oroad, spänd i hela kroppen, av att jag inte lyckades få ordning på mig själv och komma iväg på det där mötet! ”Inte ens det klarar du av”, malde som en kaffekvarn i huvudet!
Vi skulle samtala om mitt boende, ha en uppföljning av boendestödet, sysselsättning och även ventiler någon typ av ytterligare ”åtgärd” för att ta mig ur min depression och isolering! Tiden är ombokad till senare i April! Fan!

Och jag säger det till honom, utan att jag hinner tänka efter; ”Men jag har väl för fan inte finmotoriken i näsan”! Han tittar storögt på mig och ber mig kontakta Vårdcentralen för en remiss till Neurologen för ytterligare utredning…

I Söndags, när det var vackert vårväder, varmt och solen sken som allra skönast, gav jag upp och for till Huddinge Lättakut tillsammans med min man och kärlek, Per, för att få hjälp med min huvudvärk.

I närmare fyra veckor har jag haft återkommande migränliknande attacker under nätterna och slutligen pågick värken i över två dygn till och från, utan sömn och vila, och jag orkade inte med smärtorna längre, som varit så kraftfulla att jag kräkts, haft yrsel, inte kunnat sova och därtill gråtit som en gris, så det var tvunget att få det undersökt.
Jag ska ärligt erkänna att det var Per som ansåg att det var dags att komma iväg till akuten.
Jag tänkte, återigen; ”Det går över, varför besvära akutpersonalen med huvudvärk? Det kanske släpper, det blir snart bra igen, men; ”Jag orkar inte”! Jag måste få hjälp”!
Tillslut gav jag upp. Jag fick dödsångest. Trodde nog att huvudet skulle spricka, eller att någonting allvarligt skett inuti skallen.
Vi kom iväg med bussen till Huddinge Sjukhus och jag kunde knappt sitta still av plågan, som parkerat på höger sida av huvudet, och jag ångrade att vi inte tog en taxi till akuten.