Är det inte konstigt hur mycket man kan anstränga sig för att få synas och skrika på hjälp och räddning, och samtidigt känna sig ensam, tom och bortglömd?

img_1590Jag tänkte, här om förmiddagen, att jag skulle skriva något som är mindre beskt, bittert och argt. Finna saker som är mer tillfredsställande i tillvaron.
Det gick mindre bra!
Men jag har försökt…

Jag kan börja med att nämna solen och vädret! Strålande sol och blå himmel, under flera dagar. De har varit hög klar luft och någon minusgrad.
Och, det är ljusare, mer ljus och solen går ner runt klockan fem så här års. Det märks och det känns.
Däremellan har det funnits dagar i grått och plusgrader! Men det är en ny årstid på ingång!

Det är vår snart och det ser jag fram emot. Jag tror inte att jag är ensam om min längtan efter värme och ännu mer sol!

Här om dagen var jag ensam hemma. Inga katter. Ingen kärlek.
Lyssnade till ljuden i huset. Fönstret stod öppet. Tyst. Tystnad.
En promenad i skogen och sedan gick jag hem igen för att dricka en stor mugg kaffe.
Jag är trygg. Jag blev våt om fötterna.
Jag tog ett varmt bad, när jag hade laddat batterierna igen. Njutbart.
Det tar på psyket att vara ute och strosa. Det surrar i skallen, hela tiden!

Vill sova. Har sovit och somnar om igen.

fullsizerender-6Ibland måste man släppa på sin egenvilja och kanske bara göra som man blir tillsagd! Inte ifrågasätta. Inte göra sig obekväm. Följa med strömmen och försöka infoga sig i världen!
Ibland gör man det svårt för sig själv, istället för att bara acceptera och säga ja! Säga ja och tacksamt ta emot det som erbjuds och finns att tillgå!
Jag gör mig uppenbarligen besvärlig!
Jag gör mig obekväm och ”jobbig”!
Jag ifrågasätter för mycket och jag krigar på för minsta lilla! Jag blir ledsen, arg och jag blir svår att samarbeta med!
Ibland agerar jag i affekt, vilket jag får ångra många gånger och ibland ”sover jag på saken”, men är likt förbannat uppriven, rädd och ledsen när jag fått något dygns distans!
Jag missförstår och känner mig missförstådd! Jag förstår inte alltid vad som menas och åsyftas i skrivelser och mejl från Psykiatrin och vården.
Dock… Är det inte märkligt hur mycket man kan anstränga sig, för att få ta plats i världen? Är det inte konstigt hur mycket man kan anstränga sig för att få synas och skrika på hjälp och räddning, och samtidigt känna sig ensam, tom och bortglömd?
Och visst är det högst egendomligt hur mycket kraft och mod det ändå finns i en människa, för att undkomma panik, ångest och en för tidig död?
Hur det än är med livet och dess upp och nedgångar, så finns det uppenbarligen en vilja, en ilska och en önskan om att få leva med glädje, för annars hade man givit upp för länge sedan.
Det är en del liv kvar att leva, trots allt.

Väl Mött / Arthur
Ta hand om dig därute…

(Foto; Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s