… att jag inte vågar ta min rättmätiga plats i livet. Vi pratade om mediciner, El-Chocker (ETC) och Litium och om hur mina förväntningar grusats sönder, när ingenting sker med mitt mående.

Det är Fredag. Det har snöat igen.
Snön töar dock bort! Tacksamt! Jag vill ha vår!
Det blev en del kaffe under morgonen och förmiddagen.
Jag behöver städa. Tvätta en maskin tvätt. Jag skulle behöva ta mig ett bad.
Mycket av mina vardagliga trivialiteter, blir oöverstigliga och oöverkomliga.

Häromdagen besökte jag Rosenlunds Sjukhus och Affektiva Mottagningen. Ensam. Ingen Boendestödjare följde med.
Samtalade med läkaren och grät en del. Grät ganska mycket. Fjolla!
Jag uppskattar inte att gråta inför människor och vänner, jag känner mig oerhört skör och sårbar när det händer, men jag kunde inte sitta mittemot honom och prata om hur jag mår, hur jag har det och hur det känns, utan att ögonen svämmade över. Fjolla!
”Jag kan inte ha det så här! Jag kan inte leva på det här viset. Jag är oerhört trött och jag är så ledsen för att människor i min omgivning tror sig veta mer och bättre om hur jag ska går tillväga för att få en sundare och bättre livskvalitet! Det är väl bara jag som kan avgöra vad jag kan och vad jag orkar med just nu”!?