… att jag inte vågar ta min rättmätiga plats i livet. Vi pratade om mediciner, El-Chocker (ETC) och Litium och om hur mina förväntningar grusats sönder, när ingenting sker med mitt mående.

Det är Fredag. Det har snöat igen.
Snön töar dock bort! Tacksamt! Jag vill ha vår!
Det blev en del kaffe under morgonen och förmiddagen.
Jag behöver städa. Tvätta en maskin tvätt. Jag skulle behöva ta mig ett bad.
Mycket av mina vardagliga trivialiteter, blir oöverstigliga och oöverkomliga.

Häromdagen besökte jag Rosenlunds Sjukhus och Affektiva Mottagningen. Ensam. Ingen Boendestödjare följde med.
Samtalade med läkaren och grät en del. Grät ganska mycket. Fjolla!
Jag uppskattar inte att gråta inför människor och vänner, jag känner mig oerhört skör och sårbar när det händer, men jag kunde inte sitta mittemot honom och prata om hur jag mår, hur jag har det och hur det känns, utan att ögonen svämmade över. Fjolla!
”Jag kan inte ha det så här! Jag kan inte leva på det här viset. Jag är oerhört trött och jag är så ledsen för att människor i min omgivning tror sig veta mer och bättre om hur jag ska går tillväga för att få en sundare och bättre livskvalitet! Det är väl bara jag som kan avgöra vad jag kan och vad jag orkar med just nu”!?

Och senare i vårt samtal bad jag honom om ursäkt för att jag alltid är så arg och besk i mina privata mejl till honom, och för att jag alltid blandar in så många olika instanser i mina försök att bli lyssnad på och för att jag vill finna andra lösningar och resultat, än vad jag hittills lyckats med att upptäcka!

Jag berättade och förklarade att jag känner mig i vägen, oönskad, besvärlig och att jag inte vågar ta min rättmätiga plats i livet.
En bit in i samtalet blev jag dessutom tvungen att be om ursäkt för att jag upptog hans tid och för att jag kände min obekväm och svårbemästrad! Tänk… Vad säger inte det om mig och mitt tillstånd?

Vi pratade om mediciner, El-Chocker (ETC) och Litium och om hur mina förväntningar grusats sönder, när ingenting sker med mitt mående. För till en början verkar det som om medicinerna gör mig gott och jag är ”på väg” igen, ut i livet och glädjen, för att i ett senare skede bli till en våt fläck och ett ingenting.

Litiumbehandlingen är avslutad.
Det blir inte, just nu i alla fall, någon inläggning på avdelning och Psykiatrin för observation och granskning av mitt mående och min medicinering, istället blir det fortsatt medicinering med ny medicin. Brintellix. Går knappt att uttala!
ETC är inte aktuellt och det är jag tacksam för! Läkaren känner att även om det tycks ta tid att få ordning på min depression och finna en kompetent medicin, så får El-Chocker bli den allra sista utvägen. Skrämmande som fan!
Jag är tacksam för att vi är överens om det och jag är faktiskt beredd att vänta ytterligare, känna efter och låta tiden ha sin gång, med nya mediciner och terapi, innan jag ger upp fullständigt!
Jag tror ju fortfarande att det kommer att ordna sig och att det kommer att bli bra. ”Skynda långsamt”, finns det väl ett gammalt ordspråk som säger, och i detta fallet stämmer det förmodligen ganska väl?
Jag får vänta lite till…
Bara det blir bra i slutändan, så är jag beredd att göra det! Det är som sagt ganska mycket liv kvar att leva och jag är inte färdig ännu… Tror jag?

Och jag är trött. Jag är egoistisk. Fullständig självcentrering.
Jag tänker på mig själv först och främst, dessvärre, och måste hela tiden se till att inte göra för mycket, inte engagera mig för mycket och inte heller åta mig saker som jag med säkerhet inte kommer att kunna genomföra, bara för att jag vill vara snäll och smidig, för jag orkar inte det.
Och jag måste tänka efter och tänka till, innan jag företar mig saker, så att jag inte kör slut på mig själv så fort. Mina energier räcker inte till längre. Jag har inte kapacitet nog att vara alert, social och ”trevlig”, längre stunder. Jag är avsaknad av livslust och energier och jag måste ta hand om mig, om jag ska kunna bli hel.
För övrigt ger det mig en förbannad ångest, och därtill dåligt samvete, om jag inte klarar av det jag tänkt, funderat över eller blivit tillfrågad om att göra.
Ständigt denna observation av mig själv och världen!
Ständigt läxan att lära; Att säga Nej!
Att hela tiden vara på sin vakt och avväga om det finns möjligheter och lusta att ”hitta på” saker och ting, och dessutom väga in om det är av värde för mig, för det kommer alltid surt och sorgligt efteråt när jag går i däck och inte orkar mer, det suger ut livskrafterna!

Ta hand om dig därute i verkligheten!
Se till dig själv och se till att du är okej och mår bra! Ingen kommer att tacka dig för att du ger mer, än vad du själv kan få och avnjuta.
Trevlig Fredag! Väl Mött / Arthur

(Foto; Per Lundström)