Jag vill inte vara ensam, det vågar jag inte längre, men jag önskar och söker tid för att få vara själv! Lämna mig ifred! Hur fan går det ihop? Detta motsägelsefulla och uttröttande…

Liv. Leva. Levt. Lever. Levande. Livet…
Mediciner. Psykiatrin. Vården. Försäkringskassan. Socialförvaltningen. Arbetsförmedlingen. Läkare. Kurator och Boendestöd…

Skuld. Ångest. Dåligt samvete. Trött. Gråter. Suckar. Vill och vill inte.
Hopplöshet. Obeslutsamhet. Döden. Död och att få leva ändå.
Känslor. Skuldkänslor. Trött. Trötthet och ”låt mig få sova igen”!
Lämna mig ifred! Vrålar mitt väsen…

Nedstämdheten gör mig sällskap genom hela dagar. Bristen på glädje, skaver allra värst. Vill inte göra allt det där roliga, som jag brukar tycka om att göra.
Aptiten och vikten, är en novell för sig. Äter. Tröstäter. Bannar mig själv för att jag inte kan sluta. Tjock. Tjockare. Tjockast.
Sover för mycket. Arg. Sorglig. Lättretlig och bitter. Duger inte. Vill inte. Modet sviker och jag törs inte. Jag klara inte av livet. Jag kan inte det här längre…
Jag lider av skuldkänslor och förebrår mig själv. Jag är ständigt otillräcklig och helt misslyckad.