Våren kom på besök idag. Tittade förbi. Välkomnades genom mitt öppna fönster. Jag lever fortfarande. Vi dansade tango, på vardagsrummets hårda parkett.

Våren och Vitsippor

Foto; Per Lundström 

Min lust att skriva har flugit ut genom fönstret.
Jag målar inte längre. Jag lyssnar inte så ofta på musik. Jag dansar inte i vardagsrummet direkt.
Och mina dagliga promenader har spårat ur och kommit av sig.
Jag får ingenting av de där viktiga måstena gjorda.
Papper och skrivelser till Försäkringskassan, Patientnämnden och Stockholms Läns Landsting, ligger och väntar och just nu; Jag skiter i vilket!
Jag har verkligen ingen lust eller ork längre och jag kanske har givit upp lite grann. Mitt liv är som de är! Sorry! Inte mycket mer att leka med just nu! Livet alltså…
Jag har blivit till allt det här oformliga Jaget, ett Jag-kaos, och kanske är det bara att hacka i sig det och göra så gott jag kan utifrån all den här måendegeggan?

Våren dansar valsMen trots allt…
Jag mår bättre! Jag gör faktiskt det!

Det är den nya medicinen. Placebo eller inte?
Jag har dessvärre erfarit positiv behållning av tidigare medicinering, som du känner till, för att sedan falla tillbaka i det svarta och mörka tankarna om livet och världen, så jag blir alltid osäker, rädd och oroad.
Medicinen ger dock besvärliga biverkningar. Huvudvärk. Migrän. Kräkningar och Illamående. De kommer i omgångar och olika tider på dygnet.
Jag har stått ut med denna baksida av medicinen i snart två veckor, för jag tänkte att det kanske blir bättre och ebbar ut, men nej!
När biverkningarna är som allra värst, bestämmer jag mig för att låta medicineringen vara och försöka att klara av mitt psykiska illamående ändå, för det värker i huvudet som om det skulle falla i bitar, som om jag skulle sprängas inifrån hjärnans mitt eller som om jag skulle kunna få en kraftig hjärnblödning och explodera. Och där och då, i smärtan och värken, är uppgivenheten oundviklig och jag vill inte längre…
Men när det väl ebbat ut, värken, kräkningarna och smärtorna, och jag känner att jag är okej igen, så tänker jag att jag kan stå ut lite till och en dag till, för oavsett den fysiska baksidan, så har det psykiska känts lättare och jag har mått bättre.Våren och Myran
Men min lust att skriva har flugit ut genom fönstret.
Och jag målar inte längre.
Jag lyssnar inte så ofta på musik.
Jag dansar inte i vardagsrummet direkt.

Fråga; Hur mycket ska man behöva stå ut med som människa, innan man ger upp och inser att man är besegrad?
När är det nog och när får det helt enkelt vara färdigt?

Våren kom på besök idag
Tittade förbi
Välkomnades genom mitt öppna fönster
Jag lever fortfarande

Vi dansade tango,
på vardagsrummets hårda parkett

/ Arthur
(Övriga foton; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s