På med skorna och vada vidare i skiten! Ibland kan man låsa in sig på en offentlig toalett och gråta, så att att det lättar lite i bröstet och för att huvudet inte ska spricka av förtvivlan, och sedan är det bara att fortsätta!

Presentationen är allt!
Presentationen av sig själv, är av yttersta vikt.
På med filtret när bilderna ska skapas. Sudda ut, förminska och plocka bort det mesta av skavankerna med hjälp av mobilen och några få enkla tryck med pekfingrar och tummar.
Snyggt. Stilfullt. Härligt. Romantiskt. Läckert. Avund och; ”Varför inte jag”?
Om man vill, kan man dölja det mesta av det som oroar, skrämmer, sliter i hjärtat och skapar oreda i livet, med några snygga bilder på Instagram eller läckra iscensatta bilder på Facebook och Twitter.

Det som gör ont och sargas inuti, finns inte på ytan.
Det som inte syns, det finns inte! Det som går sönder och faller samman inombords, förefaller inte alltid som en sanning, om det inte finns tydliga spår på utsidan.
Vad är meningen med livet? Vad är syftet..?
Hur ont ska det behöva göra, innan man förstått, vad det är som livet vill få sagt?

Psykisk ohälsa syns inte alltid utanpå, såvida man inte skadar sig själv, börjar missbruka för att stå ut, eller faller ner i svår misär.
Presentationen är allt!
Presentationen av sig själv, är av yttersta vikt. Oavsett hur man mår!
Psykisk ohälsa kan vara snyggt, välpolerat och fint, utanpå, emedan insidan är en komposthög med diverse kadaver och illaluktande hågkomster!
Det inre skulle inte en enda jävel vilja se, allra minst den sjuke själv, för det består mest av snusk, förnedring, ogråtna tårar, okramade kramar och en växande rädsla av att man inte ska hinna med att leva med lite glädje, innan det är dags att döden dö.
Det sistnämnda kallas för ångest.

Och man kan kämpa på varje dag. Kliva upp ur sängen och göra försök att se schysst, hel och ren ut. Ingen kan ens ana att de bor ett monster i bröstet, som ständigt påpekar ens uselhet, fulhet och ynkedom.
Det där monstret, de riktigt dåliga dagarna, tar därutöver överhanden och ber en att avsluta livet och hoppa framför tåget, allt emedan man försöker att göra det man ska och uträtta det som måste uträttas, oavsett, för livets trivialiteter fortgår ju, oberoende av om man lever eller inte, eller hur?
Man kliver på. Man trampar vidare. På med skorna och vada vidare i skiten!
Ibland kan man låsa in sig på en offentlig toalett och gråta, så att att det lättar lite i bröstet och för att huvudet inte ska spricka av förtvivlan, och sedan är det bara att fortsätta!
Motsägelsefullt? Självklart!
Idiotiskt? Kanske inte ändå?

Presentationen är allt!
Presentationen av sig själv, är av yttersta vikt. Oftast… oavsett.
Även människor med dödstankar och orkeslöshet, har en överlevnadsstrategi och gör sitt yttersta för att putsa ytan och snygga till fasaden. Det är ofta en livlina till livet, att ändå försöka att vara hyggligt fin, se trevlig ut och anstränga sig för att vara socialt godkänd.
Det syns inte alltid utanpå, hur kriget ser ut inuit och hur hård kampen är för att ens kunna andas somliga dagar.
Och det blir så märkligt när man har behovet, som överlevnadsstrategi, att försöka att vara snygg, hel och ren, och sedan försöka återberätta hur det är egentligen, för dem som ska utreda, besluta, tycka, tänka och ha åsikter om ens person och mående!
Det blir oerhört inkonsekvent och motstridigt att berätta om monstret i bröstet, rädslan om nätterna och om tankarna kring döden, när man har en hyfsad schysst fasad och polerat yttre, för det stämmer inte alls överens med de sagda orden.

Presentationen är allt!
Presentationen av sig själv, är av yttersta vikt. Trivialt nog, vill man ändå vara fin, vacker och mjuk i sin framtoning, oavsett hur jävla dåligt man mår.
Det handlar om att få överleva lite grann varje dag, så att man vet att man andas, lever och fortfarande är hemmahörande i verkligheten!
Och med dessa ord och stavelser skrivna, så önskar Socialförvaltningen ett ”Nätverksmöte”! Det låter som ett personal eller föreningsmöte, där jag och mitt mående ska diskuteras, stötas och blötas. ”Välkommen till föreningsmötet som idag skall diskutera problemet Arthur”!
Det är så konstigt och märkligt?
Alla får vara med; Försäkringskassan, Boendestödjare, Socialpsykiatri, Kurator, läkaren på Psykiatrin, Socialförvaltningens Boendeansvarig, kanske en vän eller en ”anhörig” och sist men inte minst; Jag själv!
Frågan som uppstår ögonblickligen är; Vad är det ni inte har förstått? Har jag inte förnedrat mig själv tillräckligt ordentligt inför er?
Har ni verkligen inte läst, sett och hört mina vrål på hjälp? Är jag så förbannat otydlig i det jag skriver och berättar, att ni verkligen inte har förstått?
Eller som en av alla dessa läkare i raden jag mött genom åren sa till mig; ”Ditt utseende stämmer inte alls överens med det du berättar! Hur du ser ut, hur du för dig och hur du är, rimmar inte med det jag förstår att du säger”!

Jag kan bara tillägga en sak i allt detta virrvarr; Du ska nog vara jävligt tacksam att det inte syns utanpå, hur det är ställt med det som växer sig starkare inuti, för det monstret vill inte ens jag möta!
Så… Presentationen är allt!
Presentationen av sig själv, är av yttersta vikt. Oftast… oavsett.

/ Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s