Äventyret fortsätter idag. Jag ska möta läkaren på Rosenlunds Affektiva Mottagning och prata mediciner och fundera över vad vi ska prova oss fram med härnäst. Jag gör mig löjlig och… Förlåt! Förlåt för att jag finns!

Träffade min kurator på Psykiatrin igår.
Lite svammelbegåvad. Något uttråkad.
Lite vass och oåtkomlig, på något vis, är han allt den där kuratorn.
Lite autoritär och svåråtkomlig.
Tömd på värme och mjukhet.
Jag uppskattar inte att prata om mitt kaos och mina diagnoser, allra helst inte med en träaktig och uttråkad man.

Mina diagnoser ifrågasätts och ska utredas på nytt. Det spretar för mycket. Det är för rörigt.
Det ena stämmer inte överens med det andra.
Somligt går inte hand i hand med en viss diagnos och ytterligare andra ”problem” och svårigheter rimmar inte med hur ”ramen” för en viss diagnos ser ut och ter sig!
Det blir, i mitt tycke, svart eller vitt, skarpa kanter, fyrkantigt och ingen gråzon är acceptabel. Man får inte vara individualist, alla måste ”passa in i mallen”!
Jag blir ingenting.
Jag blir inte arg, inte ledsen, irriterad eller orolig! Jag är mest… ingenting. Tom, tömd och dränerad. Nästan lite apatisk känslomässigt och maktlös!
Jag bara åker med och känner galen ångest efteråt, för att jag blir desorienterad och förvirrad!
Jag får ångest för att jag tillåter någon ”köra med mig” och jag får ont i magen när jag tror, tänker och misstänker, att just träkuratorn tror att jag är falsk och helt ”feldiagnostiserad”.