I förtroende berättade han för oss, att han inte vill, inte orkar och inte heller riktigt kan, hantera situationen inom Psykiatrin och han upplever att det hela är fullständigt ohållbart!

Jag skulle ha haft ett viktigt möte med Socialpsykiatri under Måndagen.
Det blev inte så.
Efter huvudvärk och besök på Akuten under Söndagen och sömnlösa nätter, så kunde jag inte uppbringa orken att komma iväg.
Och jag blev stressad av det. Jag blev irriterad och ledsen!
Jag blev oroad, spänd i hela kroppen, av att jag inte lyckades få ordning på mig själv och komma iväg på det där mötet! ”Inte ens det klarar du av”, malde som en kaffekvarn i huvudet!
Vi skulle samtala om mitt boende, ha en uppföljning av boendestödet, sysselsättning och även ventiler någon typ av ytterligare ”åtgärd” för att ta mig ur min depression och isolering! Tiden är ombokad till senare i April! Fan!

I Tisdags hade jag en tid inbokad på Rosenlunds Affektiva Mottagning för ett nytt samtal med läkaren. Jag lyckades komma iväg och fick även sällskap av min boendestödjare. Det var tacksamt att få det gjort, oavsett om jag orkade eller inte!
(Jag behöver duscha! Tröttsamt!)
Dessvärre, som grädde på moset, har Farbror Doktorn valt att säga upp sig och slutar sitt arbete innan veckan är slut!
I förtroende berättade han för oss, att han inte vill, inte orkar och inte heller riktigt kan, hantera situationen inom Psykiatrin och han upplever att det hela är fullständigt ohållbart! Kaos! Förvirring!
Efter omorganisationen inom Psykiatrin i Stockholms län, så har arbetsbördan förvärrats och det har inte blivit så smidigt och friktionsfritt som politikerna tänkt och lovat.
Det tycks mig som om många kompetenta läkare och Psykologer lämnar skutan som sakta sjunker och kvar blir förvirrade, stressade, oroade och nervösa patienter, som återigen måste knyta nya kontakter och möta nya människor att lära känna.
Jag blir ledsen av det där! Både för hans skull, men också för min egen!
Jag blir oerhört pressad och oroad, av att ständigt och hela tiden möta nya främmande människor. Det är dränerande! Det går åt mycket energi till den psykiska pressen!
I min situation, i min nedstämdhet och sorg, blir det kolossalt mödosamt att uppbringa orken, modet och viljan att parera nya bekantskaper, och dessa situationer blir förbannat svårhanterliga och stressande.
Men nu är det som det är! Jag förstår honom och jag begriper att man ger upp, om arbetet med människors psykiska ohälsa inte är tillfredsställande längre.
Även han, i sin roll som läkare och medmänniska, upplever sig vara maktlös och befinna sig i fullständig vanmakt inom Psykiatrin!

Och ny medicin, igen, att prova och treva sig fram med.
Det har gått tre dagar nu och inatt hade jag ett migränanfall som fick mig att, bokstavligen, krypa omkring på alla fyra i lägenheten.
Jag läste igår, vilket jag alltid försöker att undvika, om biverkningarna av den nya medicinen, Valdoxan,  på FASS-Hemsida. Den vanligaste följdverkningen av preparatet är migrän och huvudvärk. En av tio drabbas! Det är ju dömt att misslyckas! Naturligtvis utgår jag ifrån att det är medicinen som triggar min migrän och min huvudvärk!
Jag mejlade läkaren tidigt i morse om mina problem och att min huvudvärk, om det nu är möjligt, har förvärrats och blivit fullständigt olidlig att hantera. Inga värktabletter hjälper och då har jag dessvärre tagit en hel del. Jag går sönder av värk. Jag blir rädd och arg! Besviken! Det går ju för fan aldrig över! Det tar ju aldrig slut!
Tyvärr tjatar min kärlek på mig, att jag ska vara försiktig och inte överdosera värktabletter! Jag förstår honom naturligtvis, men när inget hjälper och man kryper på alla fyra av smärtorna, hoppas man att det kanske hjälper med en tablett till! Det blir mest irriterande och störande när han kommenterar mitt intag av smärtstillande och, enligt mig, inte begriper hur fruktansvärt smärtsamt det är med ständig huvudvärk och återkommande migränanfall. Jag är inte rolig att ha i sällskap just nu och med huvudvärken förvärras depressionen. Hur jävla mycket ska en människa behöva ta? Detta skrivet utifrån mig själv och min stackars man, Per!

Jag är trött. Uppgiven. Det ena avlöser det andra! När tar det slut?
Är det detta som är Karma? Allt illa jag gjort andra under mina år som missbrukare, får jag betala för det nu? Det du ger ut, kommer alltid tillbaka förr eller senare, och biter dig i röven! Det du sått, får du alltid skörda…
Jag måste ha varit bra elak och ond, om jag ska behöva ha det så här…

Tid är boka på Vårdcentralen för en remiss till Neurologen!

Det är grått ute och min man är ledig.
Han vill på utflykt idag! Frågan är om jag orkar det! Vill bara få somna om och vila! Återhämta mig efter natten!

En av katterna tycks må mindre bra! Lite för trött och loj hon också!
Vi avvaktar lite och ser om hon bättrar sig, annars får även hon besöka farbror doktorn akut! Hon äter i alla fall, går på lådan och hon får i sig vatten! Hon är inte purung längre. Vi väntar lite till!
Den andra katten har gjort mig sällskap i natt, vandrat i bakhasorna på mig, när jag vandrat runt och runt i lägenheten och legat på golvet av lidande. Hon undrar vad jag håller på med och jag tror att hon ser och känner hur jag mår. Stackaren…
Jag fullständig avgudar mina husdjur!

Ta hand om dig därute i världsrymden!
Må gott och bjud på ett leende idag, till någon som ser ut att behöva ett glatt ansiktsuttryck!
Tack för din uppmärksamhet och Väl Mött / Arthur

(Foto/Bilder; Arthur)