Jag blir så jävla trött. Han var sjuk. Läkaren. Igen. Han är sjukare, fysiskt, än vad jag själv är psykiskt. Jag har blivit så cynisk och tveksam. Paranoid?

Jag blir så jävla trött.
Han var sjuk. Läkaren. Igen.
Han är sjukare, fysiskt, än vad jag själv är psykiskt.

Jag har blivit så cynisk och tveksam. Paranoid?
Jag frågade mig; Var han verkligen sjuk, igen? Så ofta?

Jag har fått veta, via Socialtjänsten och mitt Boendestöd, att de ofta dubbelbokar sina klienter inom Psykiatrin och bokar av de patienter de inte hinner med eller kan ta emot. De är tydligen många behövande som inte dyker upp eller uteblir.
De är många som vill ha hjälp och räddning, och de kan omöjligt hjälpa alla.

Äventyret fortsätter idag. Jag ska möta läkaren på Rosenlunds Affektiva Mottagning och prata mediciner och fundera över vad vi ska prova oss fram med härnäst. Jag gör mig löjlig och… Förlåt! Förlåt för att jag finns!

Träffade min kurator på Psykiatrin igår.
Lite svammelbegåvad. Något uttråkad.
Lite vass och oåtkomlig, på något vis, är han allt den där kuratorn.
Lite autoritär och svåråtkomlig.
Tömd på värme och mjukhet.
Jag uppskattar inte att prata om mitt kaos och mina diagnoser, allra helst inte med en träaktig och uttråkad man.

Mina diagnoser ifrågasätts och ska utredas på nytt. Det spretar för mycket. Det är för rörigt.
Det ena stämmer inte överens med det andra.
Somligt går inte hand i hand med en viss diagnos och ytterligare andra ”problem” och svårigheter rimmar inte med hur ”ramen” för en viss diagnos ser ut och ter sig!
Det blir, i mitt tycke, svart eller vitt, skarpa kanter, fyrkantigt och ingen gråzon är acceptabel. Man får inte vara individualist, alla måste ”passa in i mallen”!
Jag blir ingenting.
Jag blir inte arg, inte ledsen, irriterad eller orolig! Jag är mest… ingenting. Tom, tömd och dränerad. Nästan lite apatisk känslomässigt och maktlös!
Jag bara åker med och känner galen ångest efteråt, för att jag blir desorienterad och förvirrad!
Jag får ångest för att jag tillåter någon ”köra med mig” och jag får ont i magen när jag tror, tänker och misstänker, att just träkuratorn tror att jag är falsk och helt ”feldiagnostiserad”.  

Jag upplevde att hon mest talade i cirklar och bet sig själv i röven när hon talade. Hon förklarade att hon hade mycket att göra och ibland inte hinner med…

Det var vackert väder i Söndags.
Skönt i solen och ögonen värkte av vårljuset.
Det var skönt att sitta ute och dricka kaffe på en bänk vid Medborgarplatsen här i Stockholm.

Det är stökigt på Södermalm. Man kommer inte undan misären och alla trasiga människor som rör sig där.
Jag blir illa berörd. Jag är trött på att bli påhoppad och tillfrågad om pengar och cigaretter…
Jag har varit där. Jag orkar inte det se det…

Jag träffade min Boendestödjare vid lunchtid under Söndagen, för att prata om och reda ut, vad som blivit fel och vad som känns mindre bra!
Jag behövde reda ut och få berätta hur jag upplever situationen och vad som fattas mig.
Hon frågade fortfarande efter vad jag exakt behöver hjälp med, eftersom ”handlingsplanen är lite luddig”, men jag känner att det torde vara klart och tydligt vid det här laget.