Vardagligheter. Trivialiteter. Lite av varje. Tänkte jag. Rapportångest, kanske kan man kan kalla det? Vaknade med feber i morse. Det gör inget…

Vardagligheter. Trivialiteter.
Lite av varje. Tänkte jag. Rapportångest, kanske kan man kan kalla det?
Eller uppdatering och vardagliga redogörelser?

Vaknade med feber i morse. Det gör inget. Jag kan ligga i soffan och se på film och teve! Det blir mer legitimt att vara inomhus och ”onyttig”, om man är lite extra sjuklig.
Så typiskt Svenskt va´, att finna orsaker och ett redigt kvitto på att det är okej att inte göra ett jäkla jota!
Att vara ingenting. Att göra ingenting. Att vila och återhämta sig.

Det regnar och jag dricker mitt svarta kaffe. Sitter innanför och tittar ut. Det är varmt och gott här inne och jag behöver inte gå ut idag om jag inte vill och inte behöver.

Det regnar och det har snöat.
Inget vidare väder.
Svenskar är bra på att prata om vädret. Det ligger liksom enklast tillhands när vi möter vänner, bekanta och mer okända bekantskaper.

Jag och min man pratar väder.
Jag brukar lite ironiskt säga; ”Har vi kommit så långt i vår relation, att vi måste ta till ”väder-och-vind-snacket”?

Det är enkelt att skriva om vädret också.
Hur det regnar. Hur det strilar ner och bildar fukt emellan fönsterrutorna.
Att det är grått och kallt. Hur regnet och snögloppet låter emot fönstret och fönsterbrädan. Att det kan vara mysigt att sitta innanför och titta ut.
Vädret och dess olika årstider kan enkelt beskriva, i dess olika variationer och färger, psykets olika tillstånd av mörker och ljus! Och det kan färga texter med melankoli och vemod, men även ge en ton av glädje och rus.

Och jag gråter ibland, för att jag behöver släppa ut allt det där som gör ont och trycker på. Det är skönt. Befriande. Lättande… Män får gråta. Pojkar får gråta… Jag är mer av en känslig och rosa Barbapappa!

Ibland går man sönder. Man faller i bitar och klarar inte av att samla ihop sig själv, för att komma vidare med dagen.
Ibland blir en dag bestående av ältande och idisslande. Man går igenom hårddisken och funderar över saker man sagt, andra saker man gjort och sådant man åsamkat andra och ångrar och våndas över. Det blir ett jävla geggande helt enkelt.
Och de dagarna blir gärna dagar i sängen, eller soffan, med ett evigt stirrande i taket.
Det bor mycket sorg i det. Det finns oerhört mycket tunga andetag bakom somliga händelser. Och ibland bränner det i halsen och bakom ögonlocken, av ogråtna tårar.

Män får gråta…
Pojkar får gråta.
Pinsamt va? Ingen John Wayne direkt.
Jag är mer av en känslig och rosa Barbapappa!