Jag känner att det här är en förbannat bra bild av hur det är och hur psykisk ohälsa upplevs för oss/mig som befinner sig i depressionens vakuum, periferi och ingenmansland.
Ser du mig? Hör du vad jag försöker säga? Hör du vad som inte blir sagt och kan du tolka hur vi/jag egentligen har det?
/ Arthur
”Det är lätt för oss som fungerar väl i samhället att falla mellan springorna. Det är vi som går i år utan hjälp tills det nästan är för sent. Kuratorer, familj och vänner ser det inte och ingen tror på en förrän man hamnar på sjukhuset. Ingen tror på en tills man får ett fysiskt bevis i form av en diagnos att visa upp”…
Länk; ÅngestSkolan på Facebook
Vardagliga Anteckningar... 