Hur kommer det sig att det där nattsvarta och sörjigt brunaktiga, översvämmar somliga människors liv så till den grad, att de nästan drunknar i skiten? Varför prövas en del människor ständigt…

Det är så konstigt hur mycket man ska behöva stå ut med, egentligen.
Jag skriver som min äldre syster brukar säga; ”Man ska inte klaga och gnälla, för de finns alltid de som har det värre och mår ännu sämre”!
Det är dessvärre sant!
Men jag vet inte vad det där står för egentligen? Ska det vara en tröst? Kan det vara ett sätt att försöka att distansera sig från sitt eget förbannade lidande? Kanske att man försöker att greppa halmstrån och tänka att ”det kunde ha varit värre”.
Eller… Är det den gamla skitstöveln Luther, i sällskap av Jante, som sitter på axeln och gapar om att man ska vara nyttig, inte gnälla i onödan och bara vara tyst!

Det är förbannat gnälligt just nu!
Det är snuskigt rörigt och den tjockaste ”offerkoftan”, sluter tätt kring kroppen!

Red-Wallpaper-Texture-116Kan man verkligen jämföra människors lidande och bedrövelse?
Min depression och min nedstämdhet, ser inte alls ut som din eller andras.
Kulörerna är många i ett spektra av färger och det är olika för alla.
Där jag ännu lever och orkar att ta itu med dagen och vardagen, en dag till en timme till, där har andra redan givit upp och tagit livet av sig.
Valt att dö!
Och där jag är redo att kasta in handduken och ge upp, där finns det andra som krigar på och vägrar att ge sig.
Väljer livet!

Min ständiga tanke är; Vad är meningen med det här? Varför ska somliga av oss vara överkänsliga och landa i ständig nedslagenhet och melankoli?
Hur kommer det sig att det där nattsvarta och sörjigt brunaktiga, översvämmar somliga människors liv så till den grad, att de nästan drunknar i skiten?
Varför prövas en del människor ständigt? Varför ska somliga individer behöva ”stå ut” med all den skit som bjuds dem, och dessutom söka förståelse hos andra människor, för att de på något sätt skall få insikt i om hur det är att leva i en gråzon?
Ett liv utan andetag!

Och ja! Jag tycker synd om mig själv!
Livet rusar på och jag orkar inte! Jag kan inte och vill inte, just nu, vara delaktig i allt det där som snurrar på utanför mitt fönster och min röda fasad till huset!
Jag är ju inte med längre!
Jag liksom lever utan att inandas livet!

Det är vår nu...

Det är vår…

Och så… Ska man förnedra sig, gång efter annan.
Man blir tvungen att förolämpa sig själv, våldföra sig på sin egen person och vända ut och in på hela sin tillvaro, för att stelbenta paragrafryttare och rigida myndighetspersoner ska finna någon liten empatisk förmåga inom sig själva.
Gegga runt, försöka övertyga och skrapa ihop nya intyg, nya skrivelser och ändå vet man, att NEJ, inte den här gången heller!
”Du är inte sjuk nog! Ryck upp dig! Ta dig i kragen”!
Vem avgör det? Hur avgör man det? Vem bestämmer hur genomjävligt livet måste vara, för att man ska få någon hjälp och något stöd av samhället och myndigheterna?
Och jag är så obotligt korkad att jag försöker att förklara och berätta att jag inte ämnar be om undsättning och bistånd för all framtid, utan endast under de kommande åren för att få lugn och ro.
Dumt av mig! Jävligt korkat! Man kan inte vara ärlig hela vägen!
Man ska ljuga lite grann, eller undanhålla sanningen!
Det ger absolut inga goda resultat om man ärligt försöker berätta och beskriva att man ”bara” önskar få komma tillbaka till livet och vara ”normal”, känna glädje och vara människa igen, och utifrån den önskan ber man om hjälp ifrån myndigheterna, för att få lugn och ro en tid! Jävligt dumt! Jag förbannar Försäkringskassan och dess regler, lagar och paraferar!
Ljug lite grann istället, var inte så sanningsenlig och ärlig jämt!
För problemet är ju, att det tar en jävla tid att få ordning! Att få rätsida på depressioner och ångest tar tid, och i synnerhet när Psykiatrin inte alls vet vad de gör eller vad de håller på med…
Människor hinner dö, innan räddningen är i hamn!

IMG_1364Och det ena avlöser det andra!
Jag begriper mig inte på den här huvudvärken, som faktiskt, ärligt talat, sakta tar död på mig och min relation till min man!
Jag kommer aldrig att kunna förklara hur ont det gör och jag kan inte få någon att förstå smärtan i huvudet, utan att låta som en sjuk massmördare!
Och av detta blir det ännu mer sömn, än mer irritation, ännu mer ilska och en hel del tårar, för det tar på psyket och det tär på kroppen att fysiskt värka sönder!
Ibland vill jag inte ens gå ut, för ett ”migränanfall” kan överraska mig när jag är ute i friska luften och bland människor, och har jag otur börjar jag kräkas och dessutom vingla omkring som det gamla fyllo jag är! (Dock nykter sådan, bör poängteras!)
Jag är rädd. Jag oroar mig.
”Vad är det som är så katastrofalt fel på mig”?
Jag är ledsen och jag tycker att ”Gud” behandlar mig förbannat orättvist, för jag känner att det räcker nu! Nu är det nog! Jag behöver inte detta också!
By the way… Jag har fått en tid till Vårdcentralen i början på nästa vecka, för jag måste komma iväg till en neurolog och dessutom få ”ordentliga” värktabletter!
Det sistnämnda är också en oro, en skräck och rädsla, för det blir väldigt lätt ett missbruk av tabletter om jag inte passar mig och är på min vakt…
Det ligger nära till hands dessvärre!
Det ligger i min personlighet att vara och bli beroende!

IMG_0527

Jag har blivit svullen i ansiktet och förbannat sliten, av alla mediciner och värktabletter, att jag undrar om det blir bra igen!? Men jag kommer väl tillbaka lite senare i vår…

Jag frågar mig, slutligen, om jag ska lämna honom, min man och bästa vän!
Ska jag ta steget och gå ifrån..?
Det är omöjligt att älska någon som jag!Det är fullständigt meningslöst att ha en relation till någon som jag! Det blir ju för fan inte bra någon gång!
Jag tänker att det är bäst att vara ensam, i den här gråzonen och ömkligheten!

Jag tänker att jag inte är kapabel att älska längre och jag är förmodligen bäst ensam, eftersom allt det ”sjuka” hos mig, skapar ångest och dåligt samvete och det slutar alltid med att JAG ber om ursäkt för hur jag är, för hur det har blivit och för att jag inte orkar bjuda till och vara ”glad, positiv och varmt ödmjuk” längre!
Jag skiter i det här och jag struntar i livet!

Jag lever idag med!
Jag överlever förmodligen den här dagen också! Säkerligen i morgon med!
Det kan ju hända att jag får en bomb i huvudet, men bortsett från det, så lever jag förmodligen till kvällen också!
Hurra för livet!

/ Arthur
(Foto; Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s