Det är en märklig känsla, att livet rullar på och fortgår, även när en enda människas monstruösa agerande förstör för så oändligt många medmänniskor. Det är konstigt att tiden går vidare…

Man kan vara en rädd liten människa.
Så pass orolig och rädd, att man somliga dagar inte alls går utanför dörren.
Det blir inte enklare och mer lättarbetat att styra rädslorna, när osäkerheten och oron kryper in i vardagens livsrum och utrymmen, som ett skitigt och lortigt monster, och solkar ner det som redan är byggt av ångest och bävan.
En enda galen människas egoism, grisighet och tanklöshet, kan förstöra för tusentals människor.
Ett enda agerande från en desperat människa, skapar fler rädslor, eldar på skräcken inför livet och utökar de personliga restriktionerna för vad psyket orkar med, ytterligare.
Och det föder hat. Det göder invandrarfientligheten och fördomarna, även hos mig själv och det alstrar oro, ängslan, farhågor och fler tankemonster om ohyggligheter och det ger fler och mer fobier. Fortsätt läsa