Det är en märklig känsla, att livet rullar på och fortgår, även när en enda människas monstruösa agerande förstör för så oändligt många medmänniskor. Det är konstigt att tiden går vidare…

Man kan vara en rädd liten människa.
Så pass orolig och rädd, att man somliga dagar inte alls går utanför dörren.
Det blir inte enklare och mer lättarbetat att styra rädslorna, när osäkerheten och oron kryper in i vardagens livsrum och utrymmen, som ett skitigt och lortigt monster, och solkar ner det som redan är byggt av ångest och bävan.
En enda galen människas egoism, grisighet och tanklöshet, kan förstöra för tusentals människor.
Ett enda agerande från en desperat människa, skapar fler rädslor, eldar på skräcken inför livet och utökar de personliga restriktionerna för vad psyket orkar med, ytterligare.
Och det föder hat. Det göder invandrarfientligheten och fördomarna, även hos mig själv och det alstrar oro, ängslan, farhågor och fler tankemonster om ohyggligheter och det ger fler och mer fobier.

Det tog lite tid att få kontakt med min man och kärlek i Fredags.
Han hamnade mitt i kaoset med inställda bussar, tunnelbanor, poliser, flyende människor och alla de som försökte att ta sig hemåt i Fredagens vårsol.
Det är en märklig känsla, att livet rullar på och fortgår, även när en enda människas monstruösa agerande förstör för så oändligt många medmänniskor.
Det är konstigt att tiden går vidare, minut för minut, även då något så vidrigt sker i vår trygga värld.
Man hinner tänka mycket! Jag hann med att fundera en del, innan kärleken var hemkommen och i säkerhet! För vem av oss i staden visste om det som skedde under Fredagen, var början på något mer katastrofalt och något ännu mer demoniskt, eller om det som skedde var nog och punkten för egoismens vidrighet?
All trygghet försvann. Rädslorna vaknade och funderingarna kring om han, min kärlek, skulle kunna komma hem ordentligt eller om det skulle ske något ytterligare där han skulle kunna komma till skada, varade några ögonblick i tankarna. 
Han kom hem. Trygg och lugn.
Jag hann bli riktigt rädd, in några minuter, innan jag insåg att han var okej!

Och så blev det Måndag. Vardag och allting återgick till trivialiteterna och vardagligheterna. Dock med en något märklig oro växande i kroppen.
Somliga saker känns mindre viktiga just nu. En del görande och måsten, känns meningslösa och mest idiotiska.
Men livet snurrar på. Livet fortgår och mitt privata krig fortsätter. Min kamp för att leva och överleva fortskrider.
Överklagan till Försäkringskassan har kommit iväg. Sista minuten. Det har tagit emot att få det det gjort och jag är förbannat trött på skiten, men det måste bara göras och det blev gjort!
Till Vårdcentralen under Tisdagen, för att få till en remiss till Neurologen. Jag behöver värktabletter och jag behöver få veta vad som är fel i mitt huvud. Migränattackerna fortsätter med jämna mellanrum och jag blir än mer rädd och orolig. Det är något som inte stämmer.
Möte senare i veckan, med Socialpsykiatri och Boendestödjaren. Vi ska samtala om sysselsättning, boende och om kommande nätverksmöte som ”alla” insyltade myndigheter och vårdpersonal skall bjudas in till. Tröstlöst och hopplöst.
Jag måste förbereda inför mötet med Kuratorn på Rosenlunds Affektiva Mottagning. Han, den träaktiga Kuratorn, vill att jag sätter mig ner och skriver ner hur jag upplever min vardag, mina tvångstankar, mitt mående och hur jag hanterar mina svårigheter. Han önskar också att jag ska försöka att skriva ner en ”plan” för hur min framtid ska se ut och vad jag önskar utav den. Jag har påbörjat det där… jag hoppas för övrigt att min Boendestödjare följer med mig till Kuratorn, men jag tvivlar starkt på det! Och vad gäller henne och hennes bistånd, så har jag tappat tilliten fullständigt. Jag ber om hjälp och stöd, men i slutändan är det ändå jag som får se till att saker blir gjorda. Jag skulle, som ett utmärkt exempel, få hjälp utav henne med överklagan till Försäkringskassan, men jag har själv fått sammanställa den och tänka till kring hur jag skulle skriva den och vad jag torde undvika att skriva, så att inga missförstånd uppstår! Tydlighet är viktigt i kontakten med myndigheterna, och jag är mindre bra på det!
Men, jag gjorde det själv och det blev totalt okonventionellt och emotionellt. Ja, i alla fulla fall så är det gjort nu… det tog bara åtta veckor!
Grattis till mig!

På återläsande! Livet går vidare i dag med, men kanske med en ny eftertanke och med nya klarare ögon, att livet är ett ögonblick kort!

Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s