Vad är det du inte förstår? Är jag inte tydlig nog? Vill du kanske inte begripa? Blir du rädd? Hur tydlig, exakt, måste jag vara för att du ska förstå? Jag grubblar på det…

öga-0011Jag har en skavande känsla av irritation och förtretlighet, för jag känner mig missförstådd och feltolkad…
För… vad är det du inte förstår?
Hur tydlig, exakt, måste jag vara för att du ska förstå?
Jag grubblar på det… Jag funderar och kommer till slutsatsen; Du lyssnar inte! Du läser inte min skrivna ord och det jag försöker att berätta för dig! Jag är fortfarande deprimerad! Jag bär omkring på en jävla massa skuld, ångest och dåligt samvete! Jag får ingen ordning!
Exakt vad är det du inte har fattat med min situation, hur jag mår, och hur jag har det? Blir du rädd för mig och geggan jag bor i? Skrämmer det?
Jag måste erkänna att jag är trött på alla de där plattityderna och välviljan som alla bjuder på… ”Efter regn kommer sol! Bakom molnen skiner ännu solen! Gud ger inte en människa mer än vad själen orkar med! Tänk positivt och låtsas som om allting är bra, det ger alltid en skönare och bättre känsla med tiden! Se till det lilla som är bra i tillvaron”!

ögat svart vitKanske att det verkar som om det är jävligt gnälligt i min vrå av världen, det är möjligt att det är det, men jag kan ärligt skriva att jag är övertygad om att du inte har en jävla aning om hur det är att vara jag, leva mitt förbannade uppgivna liv och föra en själslig kamp för att jag, somliga dagar, överhuvudtaget ska komma ur sängen, in i en dusch eller komma iväg på en promenad eller ett ”viktigt” möte.
Somliga dagar vill jag inte leva längre. För det är för mycket nu! Jag står knappt ut ibland! Förstår du det? Alls?
En del dagar är jag så krälande ledsen, att jag väljer att inte gå ut alls, utan föredrar hemmets trygghet och tystnad.
Och återigen, en del av mina dagar är ”bättre” dagar och de dagarna försöker jag att ägna till sådant som bara måste göras, för att samhället, myndigheterna, anhöriga, vänner och sjukvården kräver det av mig.
Baksidan av de ”bra” dagarna blir återhämtningen.
Att hämta hem energi och kraft, för att kunna hantera kommande dagar, tar lite längre tid numer. Jag måste räkna, beräkna och tänka till… Jag vet vad jag får betala med senare; Min energi, min lust och min ork.

Men jag fortsätter att le. Jag fortsätter att tala och leva! Jag anstränger mig för att vara med och hänga med, för samhällets normer önskar det av mig! Jag anstränger mig, för att jag vill, för att jag behöver, för att jag har en omgivning att vara rädd om och vårda! Jag försöker! Verkligen!
Det är stort ändå! Att jag försöker…

Arthur.jpgJag ber inte om det!
Jag har inte bett om att få leva mitt liv så här, jag önskar inte en enda människa att få bo och leva i den här kroppen och det är jag som måste stå ut, parera och lär mig att hantera mig själv, vardagens trivialiteter, för att orka med hela mitt psykiska kaos!
Jag förstår inte själv hur det blev så här! Jag har så oerhört svårt att acceptera det, att jag som varit så full av liv och glöd, knappt orkar med att gå utanför dörren en del dagar!
Ska det vara så här?
Helvete…

Det finns somligt jag inte orkar med just nu!
Det finns saker och göranden som jag helst önskar slippa ifrån och om någon annan kan ordna de där ”måstena” åt mig, så är jag tacksam.
De finns de som sagt sig, åtagit sig, att bistå mig, vara min hjälp, underlätta och ordna med sådant som ”bara” tynger och gör livet svårare… Somliga saker trasslar till livet och tillvaron ytterligare och då, då vill hjärnan och hjärtat få ta en paus och vila. Jag orkar inte! Jag vill bara få slippa oroa mig och undkomma stressen som det innebär att till exempel behöva ringa läkare, kurator, samtala med Försäkringskassan, Frälsningsarmén eller boka tid med Socialförvaltningen för ett möte.
Om jag kan få besparas rädslor, nervositet och ängslan, och om någon annan kan tänk sig att ta över en tid, så är jag oerhört tacksam, men lova ingenting som inte går att hålla! Tala inte om för mig att ”det ordnar sig och jag reder ut detta för din räkning”, och så blir det inte av…
För om det där inte fungerar och det inte blir bra, eller ens utfört, då spär det bara på alla mina egenheter, konstigheter och mitt destruktiva mående!
Jag är ganska kraschad och trasig!
Jag vill inte vara den här mannen och jag försöker verkligen att stå upprätt och hämta hem mitt liv!

Ångest-0043 Bakfrund bloggenJag önskar bara lite förståelse och lite insikter om hur jag har det, men jag tror inte att du kan det? Men en aning empati och någon liten insikt kanske jag kan be om? Eller? Är det för mycket? Vad är det du inte förstår?
Är jag inte tydlig nog? Vill du kanske inte begripa? Blir du rädd?
Hur tydlig, exakt, måste jag vara för att du ska förstå?
Jag grubblar på det… Jag funderar och kommer till slutsatsen; Du lyssnar inte!
Du läser inte min skrivna ord och det jag försöker att berätta för dig!
Blir du rädd för mig och geggan jag bor i? Blir du skrämd av att jag är livstrött och ibland, somliga dagar, bara vill sova och fundera över livet? Ibland vill jag bara få dö, men jag vill ju leva också, men bara inte så här!

/ Arthur (Foto; Per Lundström)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s