Och jag gråter ibland, för att jag behöver släppa ut allt det där som gör ont och trycker på. Det är skönt. Befriande. Lättande… Män får gråta. Pojkar får gråta… Jag är mer av en känslig och rosa Barbapappa!

Ibland går man sönder. Man faller i bitar och klarar inte av att samla ihop sig själv, för att komma vidare med dagen.
Ibland blir en dag bestående av ältande och idisslande. Man går igenom hårddisken och funderar över saker man sagt, andra saker man gjort och sådant man åsamkat andra och ångrar och våndas över. Det blir ett jävla geggande helt enkelt.
Och de dagarna blir gärna dagar i sängen, eller soffan, med ett evigt stirrande i taket.
Det bor mycket sorg i det. Det finns oerhört mycket tunga andetag bakom somliga händelser. Och ibland bränner det i halsen och bakom ögonlocken, av ogråtna tårar.

Män får gråta…
Pojkar får gråta.
Pinsamt va? Ingen John Wayne direkt.
Jag är mer av en känslig och rosa Barbapappa!

En nyvunnen vän sa till mig att det kan vara bra med ältande och idisslande av olika händelser i livet. Det kan vara till gagn för måendet att låta grubblerierna snurra runt i sådant som man faktiskt kan behöva dissekera och plocka isär.
Det viktiga är dock att det inte blir ett evigt upprepande, som en trasig LP-skiva eller som en evig tankeloop, utan att man försöker att bryta det med ord och tankar om förlåtelse och förståelse för hur situationen såg ut när själva ”skadan” skedde.
Och somligt börjar man att älta långt mycket senare i livet, när det passerat en längre tid, timmar av eoner, och det kan helt enkelt betyda att det är först då man verkligen är redo för ”operation förlåtelse”.

Män får gråta…
Pojkar får gråta.
Pinsamt va? Ingen John Wayne direkt.
Nej! Jag är mer av en känslig och rosa Barbapappa!

Och man får älta! Man behöver grubbla. Man behöver nog vända på somliga skeenden i livet, för att sedan stoppa undan dem i sin minnesbank.
Jag tror att det finns en anledning till ältandet!
Det måste finnas en orsak till att man vänder på varje sten och grubblar över saker och ting, om och om igen.
Och det viktiga, vilket jag själv provar på just nu, är att förlåta sig själv och andra och sedan försöka att låta det vara.
Jag tänker ordet förlåt. Jag skriver ner det emellanåt. Ibland säger jag det högt och upprepade gånger. Jag tänker på mig, den jag gjort orätt och situationen och ”förlåter”. Det är inte alltid som jag menar det, naturligtvis, men det kanske är en bit på vägen? Det kanske lättar och blir enklare att bära besvikelser och oförrätter? Det kanske är ett sätt att komma vidare..?
Det får som sagt inte bli en negativ ”tankeloop” och det får inte heller bli ett negativt geggande, för av det blir det bitterhet och beska. Jag tror också att man blir en ganska arg och sorglig människa om man inte tillåter sig att grotta i det förflutna, men det viktiga är att inte fastna där, vilket jag har gjort i vissa avseenden, utan komma på knep och tillvägagångssätt att bryta det. Bitterhet och beska vill ingen ha i sitt liv, inte ens i närheten som sällskap!
Jag försöker att finna olika vägar till ett bättre mående!
Jag tar ibland promenader, även om orken inte alltid finns och jag lyssnar på härlig musik som får benen att vilja dansa fram.
Och jag gråter ibland, för att jag behöver släppa ut allt det där som gör ont och trycker på. Det är skönt. Befriande. Lättande.

Män får gråta.
Pojkar får gråta.
Pinsamt va? Ingen John Wayne direkt.

Män får gråta…
Pojkar får gråta.
Pinsamt va? Ingen John Wayne direkt. Men å andra sidan, så är jag hellre en tillgänglig, känslig och rosa Barbapappa, än en tyst och kaxig machoman! 

Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s