Det regnar och jag dricker mitt svarta kaffe. Sitter innanför och tittar ut. Det är varmt och gott här inne och jag behöver inte gå ut idag om jag inte vill och inte behöver.

Det regnar och det har snöat.
Inget vidare väder.
Svenskar är bra på att prata om vädret. Det ligger liksom enklast tillhands när vi möter vänner, bekanta och mer okända bekantskaper.

Jag och min man pratar väder.
Jag brukar lite ironiskt säga; ”Har vi kommit så långt i vår relation, att vi måste ta till ”väder-och-vind-snacket”?

Det är enkelt att skriva om vädret också.
Hur det regnar. Hur det strilar ner och bildar fukt emellan fönsterrutorna.
Att det är grått och kallt. Hur regnet och snögloppet låter emot fönstret och fönsterbrädan. Att det kan vara mysigt att sitta innanför och titta ut.
Vädret och dess olika årstider kan enkelt beskriva, i dess olika variationer och färger, psykets olika tillstånd av mörker och ljus! Och det kan färga texter med melankoli och vemod, men även ge en ton av glädje och rus.

Det regnar och jag dricker mitt svarta kaffe.
Sitter innanför och tittar ut. Det är varmt och gott här inne och jag behöver inte gå ut idag om jag inte vill och inte behöver.
En av katterna har lagt sig tillrätta i knät. Hon vill ligga där emedan jag skriver och sitter vid datorn. Det är en del av min vardagslyx.

Det har varit nätter av migrän och värk.
Det har blivit några mil av vandrande och vankande i lägenheten.
Jag har emellanåt sovit på soffan och emellanåt i sovrummet tillsammans med min man och kärlek.
Jag kliver upp ur sängen! Lägger mig ner igen efter en stund! Och så kliver jag återigen upp, vankar runt och går i cirklar på parkettgolvet, för att sedan lägga mig tillrätta igen, i sängen, och detta sker flera gånger per natt, så när jag inte vill störa hans sömn, som han så väl behöver, lägger jag mig tillrätta på soffan och får kattsällskap och tröst.
Jag får ångest av det där!
Som en grå, mulen och regnig dag i April, ansätter ångesten mig och klöser i bröstet och magen, som om min sista stund är kommen på jorden!

Och värktabletterna försvinner snabbt just nu! Tyvärr! Och den receptbelagda ”panikmedicinen” är även den slut! Vårdcentralen vill inte förnya dem igen, för, som de säger; ”det är inte medicinskt försvarbart”…
Jag känner att jag varit tydlig med hur värken ter sig och hur den känns och jag har även sökt och letat upp huruvida medicinen är narkotikaklassad och beroendeframkallad eller inte! Den är INTE det, enligt FASS.
De har väl restriktioner? Jag kan faktiskt förstå det! Men, jag begriper inte att de kan ignorera min huvudvärk, hur den ständigt återkommer, för jag har ju berättat för dem hur det känns och upplevs! Det gör så galet ont att jag skulle kunna slå huvudet i väggen, tills skallen spricker i två delar!
Jag begriper det inte! Jag ska inte behöva ha det så här, också!
För övrigt har jag INTE överdoserat eller tagit mer mediciner än vad jag ska och vad som är föreskrivet, och ändå… ändå vill de inte hjälpa mig!
Läkaren på Vårdcentralen bad mig att, återigen, ta kontakt med Akuten om jag behövde hjälp! Han anser att ärendet är avlutat och han tänker inte hjälpa mig med värken och detta förbannade elände, som jag ytterligare måste stå ut med!
Och jag som trodde att Vårdcentralen skulle avlasta Akutmottagningarna och Psykiatrin, men jag hade tydligen fel!?
Jag har återigen bett läkaren och Vårdcentralen om hjälp, för jag behöver lättnaden vid attackerna och allra helst under nätterna, så att jag får sova och jag kan bara hoppas att han har förbarmande över mig och hjälper till!
Annars vet jag inte hur jag skall göra…
Åka till Akuten? Söka upp en ”drop-in-tid” på närmastliggande Vårdcentral? Besöka någon Närakut?
Ja, jag vet inte…
All dessa frågor och alla dessa obesvarade spörsmål…

När det blir så där illa att jag bokstavligen kryper på alla fyra hemma på vardagsrumsmattan, så kommer en hel del positiva och affirmativa meningar och ord till mig.
Jag begriper det inte själv, men jag tänker att det kanske är av ren distraktion eller också är det för att jag inser att jag har väldigt mycket att glädjas åt, när smärtorna ansätter mig som allra värst?
Kanske är det panikångesten som gör det?
Kanske är det rädslan för att jag ska dö där på golvet, som föder alla nyanser och ord kring allt det som är bra och fint i mitt liv?
Kanske är det så, att jag får ett större perspektiv på livet, när plågan skär och hugger som värst i huvudet, och att det i sin tur gör mina ”problem” mindre och mer bagatellartade?
Svårt att veta och allting i livet har inte konkreta, enkla och direkta svar! Märkligt är det i alla fall!

Jag funderar ofta över vad det är som gör att jag utsätts för ständiga prövningar?
Jag tänker ofta på min kärleksrelation och undrar hur mycket vi två ska behöva genomleva för att bevisa för varandra, och ”Gud”, att det ÄR vi två och att det är meningen att vi ska vara tillsammans!

Ta hand om dig därute i Aprilvädret!
Jag själv krigar på och ska ta-mig-tusan komma tillbaka till livet med glädje, hopp och tro!
Detta eviga smärtsamma och plågande, påverkar mitt psyke så till den grad, att jag förmodligen kommer att hinna bli galen innan hjälp och räddning infinner sig! Jag kan alltid hoppas att det blir en trevlig galenskap att befinna sig i, både för mig och andra! Vem vet, det kanske blir trevligt? 

Tack för din uppmärksamhet och på återläsande!

Väl Mött / Arthur
(Foto; Per Lundström)