Vardagligheter. Trivialiteter.
Lite av varje. Tänkte jag. Rapportångest, kanske kan man kan kalla det?
Eller uppdatering och vardagliga redogörelser?
Vaknade med feber i morse. Det gör inget. Jag kan ligga i soffan och se på film och teve! Det blir mer legitimt att vara inomhus och ”onyttig”, om man är lite extra sjuklig.
Så typiskt Svenskt va´, att finna orsaker och ett redigt kvitto på att det är okej att inte göra ett jäkla jota!
Att vara ingenting. Att göra ingenting. Att vila och återhämta sig.
Svensson måste alltid vara nyttig, göra nytta och vara produktiv. Att vara duktig! ”Åh, vad du är bra! Du är så duktigt”!
Jag har svårt att frångå det där, att vara ”på” hela tiden och det krockar med mitt mående och hur jag har det! Jag menar, det syns ju inte utanpå, vad som händer inombords! Jag ser ut att må utmärkt och vara frisk som en travhäst, emedan det faller sönder inombords och gnisslar i själens maskineri!
Det syns inte! Således finns det inte heller, för soliga medmänniskor!
Och det är tur det! Tänk om utsidan återspeglat insidan? Hemska tanke!
Gårdagen satt jag på balkongen, till och från, dock med kofta och raggsockar.
Men det var skönt och mysigt!
Katterna föredrog dock en dag inomhus, men jag, som Svensson alltid gör, tvingade mig själv att sitta kvar därute och ”njuta” av de värmande solstrålarna!
Man ska ju liksom ”ta vara på” och ”passa på” att njuta och glädjas över den ljusa årstiden.
Funderade över hur det ser ut i alla Sveriges grill-och-Tacos-hem, så här års? Jag småler alltid åt det! Hysterin kring det hela! ”Nu jävlar ska det grillas köttstycken! Stora jävlar, inhandlade på ICA-Maxi”!
Det ska förmodligen grillas, redan ikväll oavsett väder, och det ska antagligen äta Tacos utomhus i mängder, för nu är våren och värmen här och då ska vi minsann utnyttja tillfället, och sedan kan vi berätta för vänner och bekanta att vi grillat och haft samkväm, och dessutom lägga upp vackra bilder på Facebook och Instagram.
Hurra för familj, grillen och briketterna!
Avund från min sida? Absolut inte!
Jag uppskattar inte att grilla, jag gillar inte att kladda med Tacos och jag blir irriterad när mina få vänner vill ha picknick! Och ja! Vi är snart där också! Picknick! Med filt, medhavd mat och kaffe!
Det är lite lustigt det där, för det blir ett jäkla jagande på människor så snart det är dags att dra fram grillen! Grillkolen tog slut på ICA redan i förrgår! Inför helgen! Fasa!
Frågan är om de verkligen hinner att njuta av varandras sällskap och maten?
Det ska liksom stressas och krystas fram samkväm och det ska fixas med mat, grillkol, köttbitar, tändvätska och gärna lite härligt friskt vin också.
Rosé förstås. Det hör våren och sommaren till, så att säga.
På Tisdag om två veckor ska jag till Huddinge Sjukhus och äntligen få träffa en Neurolog. Undersökningen kommer att ta två timmar!
Det ska bli skönt att få rätsida på det där med huvudvärken, för sedan kan jag påbörja sökandet av orsaken till all förbannad värk och smärta!
Jag är helt övertygad om att det är psykosomatiskt och att jag blir tvungen att gå till botten med vad det är som gör så ont i själen, att det måste ta sig fysiska uttryck!
Skrämmande och fascinerande, samtidigt, faktiskt!
I veckan ska jag återigen möta Kuratorn på Rosenlunds Affektiva Mottagning.
Herregud, vad jag inte uppskattar honom.
Men jag går dit och jag gör det jag ska, för jag har slutligen förstått att han fungerar som en ”samordnare” mellan mig själv, den nya läkaren jag kommer att bli tilldelad och vilken typ av terapiform som kommer att ”passa mig”!
Tanken är också att jag, eller vi tillsammans, ska reda ut ”alla” diagnoser, se över vad det är som är viktigt och i vilka trådar som vi ska börja dra.
Det är frustrerande och irriterande, att det ska behöva ta sådan tid med allting. Det har gått över två år nu, i den här jävla själsliga geggan, och förmodligen vet jag hur tillvaron kommer att se ut först till hösten, eller sensommaren.
Men å andra sidan, så trodde jag att jag skulle vara på banan igen i höstas, men så blev ju inte fallet!
Hoppet och tron är det sista som lämnar människan, har jag hört…
Och människor lider och mår fruktansvärt dåligt, och de flesta söker sig inte ens till Psykiatrin och de som gör det får vänta, vänta och ”se tiden ann”… Människor dör därute, medan Psykiatrin ska utreda, se över och klargöra vad som är svart och vad som är vitt!
Utredningar, samtal, medicinering, terapi och aktiviteter.
Och, i ärlighetens namn, så vet ingen vad de håller på med egentligen och ingen vet riktigt vad och vilka mediciner man kan tänkas behöva. Det provas och det testas och så ”hittar vi på något” som kanske kan hjälpa. Försökskanin! ”Testar lite… Vi försöker… Det här kanske..? Eller..”?
Det är sorgligt! Det är tröttsamt. Det är ohanterligt ibland.
Och allt detta sker, emedan man själv åker med och själen sakta värker sönder.
Och uppmärksammar man inte sinnets och hjärtats trasighet, då tror jag i alla fall att det tar sig andra uttryck, mer fysiskt, för det måste redas ut och det måste skottas bort, skiten i minnet, innan ett fullständigt tillfrisknande kan ske…
Så tror jag i alla fall…
Psykosomatiskt.
Det blir en dag i soffan, som sagt. Att göra ingenting, tror jag.
Var rädd om dig och tack för din uppmärksamhet!
På återläsande och Väl Mött / Arthur
(Foto; Arthur. ”Ur Vardagen”)
Vardagliga Anteckningar... 