… vända hela ”sur-skutan” i en mer positiv riktning och skriva lite om det bra sakerna i tillvaron… för det finns bra saker i vardagen, det handlar väl bara om att peta lite mer i geggan för att se dem tydligare..?

Det är Lördag.
Uppe med tuppen, som vanligt, och drack mitt svarta kaffe.
En katt i knät emedan jag skrev lite grann. Hon är alltid nyfiken och vill gärna titta på mina fingrar medan de seglar över tangentbordet! Hon har en förkärlek till mitt knä, vid köksbordet, medan jag skriver på min ”dagbok”. Hon kurar ihop sig och vill bara vara där och spinna.
Den andra katten njöt av sängvärmen, tillsammans med min man.

Min kärlek och bästa vän, har ledig helg!
Jag uppskattar det, mycket! Jag njuter av hans sällskap och jag gläds av hans positiva och glada attityd. Det är en bra motpol till mitt eget, just nu, gnälliga och negativa jag! OM, jag nu är så negativ och gnällig, som jag uppfattar mig själv?
I alla fulla fall, så tänkte jag vända hela ”sur-skutan” i en mer positiv riktning och skriva lite om de bra sakerna i tillvaron… för det finns bra saker i vardagen, det handlar väl bara om att peta lite mer i geggan för att se dem tydligare..?

Vad är det du inte förstår? Är jag inte tydlig nog? Vill du kanske inte begripa? Blir du rädd? Hur tydlig, exakt, måste jag vara för att du ska förstå? Jag grubblar på det…

Jag har en skavande känsla av irritation och förtretlighet, för jag känner mig missförstådd och feltolkad…
För… vad är det du inte förstår?
Hur tydlig, exakt, måste jag vara för att du ska förstå?
Jag grubblar på det… Jag funderar och kommer till slutsatsen; Du lyssnar inte! Du läser inte min skrivna ord och det jag försöker att berätta för dig! Jag är fortfarande deprimerad! Jag bär omkring på en jävla massa skuld, ångest och dåligt samvete! Jag får ingen ordning!
Exakt vad är det du inte har fattat med min situation, hur jag mår, och hur jag har det? Blir du rädd för mig och geggan jag bor i? Skrämmer det?
Jag måste erkänna att jag är trött på alla de där plattityderna och välviljan som alla bjuder på… ”Efter regn kommer sol! Bakom molnen skiner ännu solen! Gud ger inte en människa mer än vad själen orkar med! Tänk positivt och låtsas som om allting är bra, det ger alltid en skönare och bättre känsla med tiden! Se till det lilla som är bra i tillvaron”!

När man befinner sig i botten på en tom kakburk, känslomässigt, så får man se glädjen i småsmulorna som är kvar och se det lilla som är njutbart? I alla fall försöka… En tanke bara…

Det blev en tidig morgon.
Somnade tidigt, men vakande som vanligt runt ettsnåret av en attack plågsam huvudvärk.
Nu har jag haft en molande värk i skallen i över ett dygn, och migränattackerna avlöser varann med jämna mellanrum, och det är märkligt, men det börjar bli en känsla av vana och jag bara väntar nervöst på nästa smärtsamma åktur.

Jag kunde inte ta mer av ”panikmedicinen”, för det finns restriktioner kring den, dessutom har den tagit slut, så jag tog ”vanliga” värktabletter! Förbannat dumt, för de hjälper inte, och sedan vandrade jag runt i lägenheten i väntan på att det skulle ge med sig!
Jag försöker att vara så tyst som möjligt, så att jag inte väcker den andra hälften i den här kärlekshistorien, för han behöver verkligen sin sömn, och han får stå ut med mycket just nu, min kärlek!
Jag börjar bli ganska otrevlig! Jag tappar humöret och blir vresig! Förlåt…
”Älskade, det blir snart bra igen”…

Jag erkänner att det har blivit lite för mycket av värktabletterna! Oron äter sig in i mina grubblerier, att kroppen ska ta stryk och jag själv ska utveckla ett nytt missbruk.
Jag måste försöka att ursäkta mig, finna en motivering till att det är okej för en tid ändå, för den här vidriga värken i huvudet skapar panikångest och jag är helt övertygad om att jag ska dö, när den ansätter mig, så ja… jag har tagit lite för många värktabletter! Det är inte alls bra, men när inget annat hjälper? Det underlättar något kanske, men det är inte alls bra!
Det finns tillfällen när värken varit så vidrig att jag bett om att få dö på fläcken, och även det skrämmer! Men hjälp är ju på väg och snart ska detta vara över och det inkluderar överkonsumtion av smärtstillande!
Förstår du? Det gör så ont att jag hellre dör, än står ut med den obehagliga smärtan. Dessutom vet jag aldrig hur länge det varar! Det kan bli allt ifrån tjugo minuter, upp till ett dygn!