Att sätta ord på det som inte går att förklara..; Jag vill inte! Jag vill bara vråla; ”Förstår du inte mig! Hör du inte vad jag säger! Ser du inte hur ont det gör? Ser inte du, hur mitt hjärta och min själ värker sönder”?

Hur det är egentligen? Hur har jag det, egentligen?
Status; Jag tror inte att jag orkar med ännu en dag, i all denna förnedring, själsliga smärta och sorglighet.
Jag är rädd för att leva och jag är rädd för att dö.
Och här vandrar jag i livets mitten och försöker att leva… balanserar…
Jag kräks ibland…

Jag är sorglig. Jag är en förbannat sorglig människa… 
Att sätta ord på det som inte går att förklara; Jag vill inte! Jag vill bara vråla; ”Förstår du inte mig! Hör du inte vad jag säger! Ser du inte hur ont det gör? Ser inte du, hur mitt hjärta och min själ värker sönder”?

Det sliter, drar och pressar på, från alla håll.
Själen, hjärtat, psyket, samhället och alla som vill mig väl.
Det trycker på, pratar, pressar och kräver! Kväver!
Jag förminskas till en liten sammanpressad proton, i en glasburk, där jag skriker av längtan, smärta och plåga, och ingen hör eller ser vad det är som sker.
Sakta, sakta går jag sönder. Blir till en smula i rymden! Ett sandkorn!
Försiktigt och med onödigt mödosamt torrternade av mitt andliga inre, krackelerar jag och faller i bitar, mals ner och finfördelas till ett pulver, för att sedan bli till ett tunt, tunt, dammlager av olevt liv, för att möta döden!
Plötsligt inser jag att livet passerar, utan att jag själv får vara med.
Jag vill leva, jag också! Jag vill vara med och leka!
Jag orkar bara inte just nu… Vill inte!
Jag kräks ibland…
Fortsätt läsa