Att sätta ord på det som inte går att förklara..; Jag vill inte! Jag vill bara vråla; ”Förstår du inte mig! Hör du inte vad jag säger! Ser du inte hur ont det gör? Ser inte du, hur mitt hjärta och min själ värker sönder”?

Hur det är egentligen? Hur har jag det, egentligen?
Status; Jag tror inte att jag orkar med ännu en dag, i all denna förnedring, själsliga smärta och sorglighet.
Jag är rädd för att leva och jag är rädd för att dö.
Och här vandrar jag i livets mitten och försöker att leva… balanserar…
Jag kräks ibland…

Jag är sorglig. Jag är en förbannat sorglig människa… 
Att sätta ord på det som inte går att förklara; Jag vill inte! Jag vill bara vråla; ”Förstår du inte mig! Hör du inte vad jag säger! Ser du inte hur ont det gör? Ser inte du, hur mitt hjärta och min själ värker sönder”?

Det sliter, drar och pressar på, från alla håll.
Själen, hjärtat, psyket, samhället och alla som vill mig väl.
Det trycker på, pratar, pressar och kräver! Kväver!
Jag förminskas till en liten sammanpressad proton, i en glasburk, där jag skriker av längtan, smärta och plåga, och ingen hör eller ser vad det är som sker.
Sakta, sakta går jag sönder. Blir till en smula i rymden! Ett sandkorn!
Försiktigt och med onödigt mödosamt torrternade av mitt andliga inre, krackelerar jag och faller i bitar, mals ner och finfördelas till ett pulver, för att sedan bli till ett tunt, tunt, dammlager av olevt liv, för att möta döden!
Plötsligt inser jag att livet passerar, utan att jag själv får vara med.
Jag vill leva, jag också! Jag vill vara med och leka!
Jag orkar bara inte just nu… Vill inte!
Jag kräks ibland…

Jag kan ligga på botten av min glasburk till liv, skrapa med naglarna och fingertopparna tills de är blodiga på dess glasklara botten, i jakten på liv och själslig näring, för att jag inte vill ge upp, och ändå är det ingen som hör eller ser!
Jag vill inte ge upp! Inte ännu!
Och av ren desperation krafsar jag vidare, för hoppet har inte givit upp om mig, och för att jag tror att någonstans bortom dess botten och glashårda väggar, torde det finns liv och någonting som ger en förklaring till meningen med all denna prövning och all denna svårhanterliga plåga.

Vad är meningen? Ska jag dö nu? Vad är syftet? Kan jag få dö nu?
Jag orkar inte mer och varför just jag?
”Ja, varför inte just du”!
Vad är syftet med allt detta? Vem är jag och varför? Finns Gud? Hör hon min bön?
Att sätta ord på allt detta som inte går att förklara..;
Jag vill inte mer! Jag vill bara vråla; ”Förstår du inte mig! Hör du inte vad jag säger! Ser du inte hur ont det gör? Ser inte du, hur mitt hjärta och min själ värker sönder”?

Det kan inte vara meningen att man ska kvävas i sin egen smärta.
Det kan omöjligt vara så att rädslan för döden, när man inte hunnit med att leva, ska möta en varje kväll och varje natt då man lägger sig tillrätta för att sova.
Det kan inte vara meningen att skuggorna i rummet, om natten, ska sträcka sig efter ens rädslor och själ, för att krama det allra sista av lusta och liv, ur densamma!

Ett olevt liv. Mitt jävla liv!
Denna förbannade pinsamhet till existens!
Ett liv som till mestadels består av att kriga, kämpa och; ”Hör ni vad jag inte säger? Ser ni inte? Ser ni mig och mina plågor? Får jag dö nu”?
Ett jävla krälande, skrapande och vrålande på hjälp och jag..?
Jag bemöts av oförståelse. Jag är otydlig. Ovillig. Jag lyssnar inte. Jag framför inte det jag behöver. Jag är omöjlig och jag gör mig besvärlig och svår. Jag är egoismen personifierad. Jag är navet kring mig själv. Jag är luddig, svårläst, oskarp och invecklad att uppfatta.
”Vad vill du? vad menar du? Vad kan jag göra”?
”Förlåt mig. Förlåt mig. Förlåt… Jag trodde att du såg och förstod”…
Och här vandrar jag i livets mitten och försöker att leva…
Jag kräks ibland…

Jag är så trött. Trött i huvudet.
Trött på kärlekar, trött på livet, vardagen och tillvaron!
Och jag är så oerhört slutkörd och trött på världen, trött på att vara inkapslad i egocentrism och; ”Jag, jag, jag”…
Jag är trött, trött, trött! Hör du vad jag säger!
Jag orkar inte!

Jag vill inte och jag vill bara vråla; ”Förstår du inte mig! Hör du inte vad jag säger! Ser du inte hur ont det gör? Ser inte du, hur mitt hjärta och min själ värker sönder”?
Ångesten gnager i mig, äter på mig, som hungriga råttor och hela mitt inre är söndrigt och blödande…
Jag vet inte hur mycket mer? Jag kan inte beräkna hur mycket mer tyngd min person och min själ orkar med, för här gäller inte matematikens lagar? ”På med mer! Ge honom vad han tål! Ge honom ytterligare och upphöjt till fyra”!
Hur kan jag få slippa all denna inre kamp, allt detta kaos och all denna ogråtna gråt, som brinner i kroppen? Det brinner!
”Hjälp mig”…

Hur det är egentligen?
Hur har jag det, egentligen?
Status; Jag tror inte att jag orkar med ännu en dag, i all denna förnedring, själslig smärta och sorglighet.
Jag är sorglig. Jag är en förbannat sorglig människa…
Jag vill inte mer nu… Jag är så trött…

Jag kräks ibland…

/ Arthur
(Foto; Per Lundström)