Att pinas av psykisk ohälsa, är fortfarande stigmatiserat och vi som befinner oss i det där ingenmanslandet av psykiskt kaos, upplever oss som andra klassens medborgare! Vi som inte ska synas!

IMG_0616Varje morgon sätter jag mig ner och skriver.
Skriver lite av varje. Skriver av mig. Tänker, funderar, och skriver ner det som skramlar omkring i huvudet. Det är en del…
Ofta hamnar de skrivna orden i mina gömmor och dammar igen, emedan andra meningar och texter hamnar här på Bloggen för dig och andra att läsa.

Och tankarna kretsar kring livet, att leva, att vara människa och sjuk.
Jag skriver om det. Ventilerar och söker vägar att få filosoferandet ut ur kroppen och bort från blodomloppet. Det kan göra ont att grubbla för mycket. Ont i själen…
Mina grubblerier cirkulerar ofta kring kroppen och själens enighet, meningen med att existera, och vad som händer med människor som klarar sig igenom kriser och själslig förlamning.
Och jag skriver om det. Allt för att arbeta mig igenom min egen personliga gegga och för att det måste finnas en mening med varför livet far runt med en som en våt trasig vante.

Jag känner mig ensam.
Skrev jag ner det?

MaskrosenDet är svårt att vara människa.
Det är ännu svårare att lida av psykisk ohälsa, och söka förståelse för den situationen hos andra människor.
Det skrämmer människor fortfarande.
Att pinas av psykisk ohälsa, är fortfarande stigmatiserat och vi som befinner oss i det där ingenmanslandet av psykisk kaos, upplever oss som andra klassens medborgare! Vi som inte ska synas! Vi som inte borde finnas i det produktiva samhället! Vi som är lata och kostar pengar.

Jag känner mig ensam.
Skrev jag ner det?

Man talar ogärna om dem som är psykiskt sjuka, fortfarande, för de tillför ingenting, de är slöseri med utrymme i världen av friska människor och det är genant att tala om dem! Att tala med dem…
Det är lata, dumma, slöa och svaga människor som går sönder och kraschar…
Det är ytterst obehagligt att människor kan bli så sjuka av samhällsklimatet och livskaoset, att andra som står på sidan om och ser på, blir illa berörda och tänker; ”Det händer inte mig! Det där är bara lata människor som inte orkar och inte vill… Människor som är svaga och identitetslösa, drabbas av psykisk ohälsa, inte jag! Aldrig jag! Jag är bättre än så”… för det som inte hörs, inte syns eller blir satt under lupp, det finns inte!
”Vi vill inte ha ditt förbannade mående nedkört i halsen på oss! Ta dig i kragen för fan, och gör något vettigt människa! Det kan omöjligt vara så illa som du vill låta påskina”!

IMG_0618Jag känner mig ensam.
Skrev jag ner det?

Ibland måste man sätta sig ner och lyssna till livsbruset i hjärtat.
Det överröstas av dagens livstempo! Man ska vara överallt och ingenstans!
Man tappar bort sin inre röst och vägvisare. Det sker ständigt och jämt och vi blir fler och fler som inte kan hantera livets hastighet…
Det blir stress av sådant. Psykisk stress, som ger ringar på vattnet, och slutligen ger det otrevliga fysiska följdverkningar. I mitt fall; Ständig huvudvärk och smärtor i kroppen.
Jag är inte förvånad! Inte ett dugg…
Människor går sönder av att vara närvarande hela tiden.
Drömmar grusas och själar går i delar, för att man vill en sak, önskar en annan och försöker att vara en del av livets alla kanaler och bullrande, mullrande livsflöde och vi hinner inte vila, återhämta oss och pausa livet.
En del människor klarar inte av att hålla tusen bollar i luften.
En del själar klarar inte av att vara delaktig i livsruset, att vara produktiva, effektiva, lönsamma och vinstgivande, och de går slutligen sönder av stressen…
Vi är så inkörda, har fastnat så förbannat, i det produktiva tänkandet, att det inte finns utrymme för sjuka och ledsna människor i vår del av världen. 
Det finns inte plats för psykiskt sjuka människor!IMG_0617
Och… vi vågar inte prata om det, sedan, när människoliv inte håller samman längre och när livströtta medmänniskor bestämmer sig för att avsluta livets förgänglighet! Av ren trötthet, sorg och utmattning, tar människor livet av sig… och med det; Hysch! 
För människor är så jävla rädda och blir så förbannat skitnödiga av människors psykiska kollaps, att de fortfarande ser på människors dåliga mående lite i smyg, lite undvikande, för att de är så rädda! Och kvar blir vi som geggar runt i skiten, ensamma och utanför livet…

Jag känner mig ensam.
Skrev jag ner det?

Och varje morgon sätter jag mig ner och skriver.
Skriver lite av varje. Skriver av mig. Tänker, funderar, och skriver ner det som skramlar omkring i huvudet. Det är en del…
Ofta hamnar de skrivna orden i mina gömmor och dammar igen, emedan andra meningar och texter hamnar på Bloggen och för dig att läsa.

Väl Mött / Arthur
(Foto/Bilder; Per Lundström)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s