Knepiga, knasig funderingar en Onsdag morgon… Och alla kommer att minnas mig, Arthur, som fet, ful, bedrövlig och jävligt gnällig, när jag väl är stendöd! Sveriges fetaste man, som inte hade ett uns av självkontroll, disciplin och självbehärskning.

FullSizeRenderKnepiga, knasig funderingar en Onsdag morgon…

Kaffe. Morgonsol. Katter och påbörjad diet.
Jag måste gå ner i vikt. Jag vill gå ner i vikt.
Jag är trött på att väga för mycket och att ha svårt att knyta skorna.
Å, ja… SÅ många kilon är det inte, men det är tungt att vara tung. Det är tungt att inte få på sig sina kläder! Och när ingenting passar längre, i klädväg, då är det absolut dags att gå ner i vikt. Igen!
Dessutom är det farligt att väga för mycket, i min ålder, och för övrigt kan jag inte sitta och gnälla och känna mig charmlös och inte göra någonting åt det…
Det är ett I-landsproblem. Självklart! När jag väl dör, så är det ingen som kommer att bry sig i alla fall. Fortsätt läsa

Samma tid förra året, skrev jag följande; Du förstår inte. Du kan aldrig veta. Du har inte en aning. Du vet ingenting… det är som skuggorna i klädkammaren och det förflutna surrar och snurrar som en sur utombordare i min hjässa.

IMG_1397Du förstår inte. Du kan aldrig veta. Du har inte en aning. Du vet ingenting.

Om jag sätter mig här och bara skriver något, så kanske det känns bättre?
Om jag låter mina funderingar och tankar bli till ord på min skärm, så kanske det blir lite lättare om hjärtat?
Om jag ärligt beskriver det inneboende kaoset och kanske att jag med mina ord försöker att beskriva hur min förvirring ter sig, så kanske att det lättar kring själen?
Så jag sätter mig ner vid köksbordet och grubblar…
Jag skriver dock inte vad jag tänker.
Jag tänker inte skriva ner det som rör sig i mitt huvud, för det skrämmer och det är mörkt.
Det är som läckande små trä ekor, som man ständigt öser vatten ur för att inte sjunka ner till havets botten, på svarta öppna vatten.
Det är skriande sjöfåglar som cirkulerar kring mitt huvud, som aldrig vilar eller slår sig till ro, och det är monster under sängen, som vill festa på min trötta själ och min utmattade kropp.
Mörkret, det svarta som skiftar i rökande grått, i mitt sinne, är som döden vid fortändan av sängen, det är som skuggorna i klädkammaren och det förflutna surrar och snurrar ständigt, som en sur utombordare i min hjässa.
Du förstår inte. Du kan aldrig veta. Du har inte en aning. Du vet ingenting. Fortsätt läsa