Jag vill bara gråta! Jag vill bara skrika! Håll käften! Hjälp mig! Sluta prata på, som om du tror att du vet! Jag skiter i vilket, jag skiter i vilket, jag skiter i vilket, maler på i huvudet.

blood-splatter-red-splashHerregud vad hon pratar, tänker jag och ser mig omkring i hennes enorma mottagningsrum på Rosenlunds Affektiva Mottagning.

Konversation, samspråk, diskussion, småprat…
Det här skulle väl handla om mig?

Hon pratar och maler på så pass mycket, att jag slutat lyssna för länge sedan!
Jag tappar fokus i samtalet! Jag famlar bort mitt intresse och med det ansätter ledsamheten mig. Jag vill bara gråta! Jag vill bara skrika!
Håll käften! Hjälp mig! Sluta prata på, som om du tror att du vet!
Jag är överläkare här, fortsätter hon! Titlar är viktiga inom sjukvården! Är det ett försök att hålla mig som patient på plats? Att skrämmas lite, med auktoritet?

Jag skiter i vilket, jag skiter i vilket, jag skiter i vilket, maler på i huvudet.

För övrigt är det här inte en dialog längre, det har blivit en monolog och hon maler på, kvinnan framför datorn och bakom det enorma skrivbordet.
Jag vill säga till henne; Men kan du hålla käften! Kan du lyssna på vad jag har att säga! Sluta prata förbi mig och hör vad jag har att säga! Men som alltid, som vanligt, säger inte jag någonting alls! Jag är tyst och lyssnar bara till vad hon bestämt sig för, utifrån vad hon snabbt ögnat sig igenom, innan vårat timslånga möte, och jag åker med och protesterar inte.
Och återigen vänder läkaren på det som står skrivet i alla de dokument och journaler som finns att tillgå. Till skillnad från tidigare läkare hävdar hon bestämt att jag inte har diagnosen ADD, utan endast är Bipolär.

Anger__by_ShigidiShwaHon ångar på om hur min uppväxt påverkat mina depressioner och att det är min bakgrund som skapat min Bipolaritet.
Jag, å min sidan, försöker att säga till henne att jag tror att min Bipolär-diagnos inte stämmer med det jag upplever och att min ADD är det som är i påverkan av min oro, ångest, ängslan och depression.
Jag når inte fram. Hon tycks inte lyssna.
Och jag är så snäll, och förmodligen jävligt korkad, så jag låter henne ”hålla på” och slutar med mina försök att protestera.
Jag ser och ”tar in” alla detaljer i rummet i stället! Tavlorna, bilderna på barnen, mannen och det torra blommorna i fönstren!
Och klockans vidriga eviga tickande visare, jag avskyr ljudet, skär i kroppen! Vilket jävla ljud!
Tick, tick, tick…

Och som alltid, en bekräftelse… Det måste uppenbarligen var det ena eller det andra, upplever jag, med sjukdomsbegrepp och diagnoser!
Jag kan omöjligt vara dubbeldiagnostiserad.
Det måste vara svart eller vitt. Ett och inte två!
Det måste absolut vara det ena eller det andra. Det får inte sticka ut, inte spreta, någonstans och allting måste vara glasklart och uppenbart.
Inga gråzoner, inom psykiatrin. Ingen luddighet och inget jävla flum!
Det ska var klart, snyggt, kortfattat, fullständigt tydlig och stämma överens med vad de läst sig till under sin utbildning.

IMG_0569 (2)Och egentligen är inte allt det där intressant.
Egentligen spelar inte alla dessa begrepp och diagnoser någon som helst roll, för jag sitter där, mitt emot pratkvarnen, och försöker att berätta om min sorg, mina rädslor, min ångest, min längtan efter döden, min ängslan och allt det där som hindrar mig ifrån att leva.
Jag vill ju berätta om hur svårt det har blivit att gå och lägga sig på kvällen, av rädslor, och jag vill beskriva hur det känns i kroppen i mötet med andra människor, när jag åker tunnelbana eller buss. Jag vill prata om att jag inte lever längre och att jag verkligen försöker, anstränger mig, för att kunna fixa min tillvaro ändå och hur jag försöker upprätthålla någon typ av tillvaro och vardag.
Men jag får inte plats! Jag får inte utrymme! Jag får inte ta del av mig själv, när läkaren pratar på och läser direkt ur mina journaler och dessutom tar avstånd ifrån de skrivna och tydliga orden på sin datorskärm.
Det står klart och tydligt att jag lider av Dystymi, det vill säga kronisk Depression, och att det har varit svårt att bryta nedstämdheten och nedslagenheten. Det står så! Det är bekräftat! Men det är en annan läkares åsikter, inte hennes!
Och hon vänder upp och ner på allting och säger till mig; Det här tycks inte stämma! Det är för många diagnoser och det är rörigt! Allt det här beror på din uppväxt och din Bipolaritet! Vuxen-ADD? Nja… jag tror inte på det och kronisk depression? Nja… nedstämdhet och vemod! Du ser ju så pigg och fräsch ut! Det är då jag börjar att gråta och plötsligt vågar hon inte se på mig och datorskärmen blir plötsligt väldigt viktig och jag inser; Här finns en rädd människa! En kvinna som är rädd för andras trasighet och har uppenbara problem med att tackla vuxna mäns tårar! 

Red-Wallpaper-Texture-116Jag får nya mediciner! Eller… Nja, medicinerna har jag provat tidigare utan resultat, förutom håravfall och Tremor, det vill säga skakningar i händer och armar, och hon fortsätter orera; Det här ska göra susen! Och vi måste ta bort de mediciner du har, byta ut och gör en bra cocktail, så att vi kan bryta igenom din depression!
Jag får lita på det! Jag får tro på det hon säger, för jag orkar inte mer!
Två år, säger jag. Två år av mitt liv är borta och jag ska vänta lite till, försöka lite mer! Stå ut lite till!

Jag vill inte och jag är desperat. Jag har levt så här i över två år och jag klarar inte av så mycket mer.
Jag lever ju inte längre, jag håller mig levande!
Jag överlever och härdar ut, en dag till, en dag till…
Och dessa svarta skrämmande nätter, får mig att inte vilja sova längre.
Jag är borttappad. Jag är vilsen. Jag är trött och kroppen värker av själens vrål på hjälp!
Jag förväntade mig mer. Jag förväntade mig lyhördhet. Jag förväntade mig att det här samtalet skulle handla om mig!
Jag förväntar mig inte mirakler längre, men jag behöver komma ut och bort ifrån all denna gegga, om jag ska orka ta itu med all det där andra som skaver, sårar och gör så jävla ont!

Jag kan inte ta till mig terapi, socialträning och samtal, om jag inte får frisk luft och finner en brytpunkt i livet som kan få mig att leva, åtminstone lite grann… Jag är så trasig! Jag är så oerhört trött! Jag faller i bitar! 

photo Bloggen Storlek StörreOch var fan är min Boendestödjare när jag behöver henne? Inte fan gör hon mig sällskap och kan tala för mig, när jag själv tappar mitt språk! Jag får sitta där, ensam, och nästan allt överläkaren av kvinnligt kön säger och proklamerar, far igenom mig och bort och ut i intet!
Vad var det som hände, egentligen, tänker jag när dörren slår igen bakom mig… Trevligt att hon fick prata! Bra för henne! Själv tappade jag orden och gav upp!
Jag orkade inte! Jag var trött!
Jag blev trött och lät henne hållas!
Således; Mitt fel, igen!

Jag somnade på bussen på vägen hem…

Väl Mött / Arthur
(Foto; Google)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s