Jag vill dö idag! Jag vill inte leva längre… Men som jag sagt så många gånger tidigare och i några år nu; ”En dag till… Bara en dag till! Det blir bättre”! Tankarna surrar snabbt vidare…

”Det är inte bara jag, jag vet det”, säger jag för att på något sätt förkomma hennes kommentarer, ”men jag kan omöjligt ha mängder av surr, ljud och distraktioner omkring mig när jag ska försöka att fokusera och koncentrera mig på en sak i taget. Jag är inte stöpt i den formen! Jag har alltid låtsas som om… har du sett alla mina lappar och alla mina anteckningar”..?

”Undrar vad jag ska äta idag?
Ska jag verkligen prata med min man och kärlek om att bryta vår relation?
Hur mår min syster? Trivs hon i Skåne?
Jag undrar hur den nya lägenheten blir? Jag får ju inte tillgång till den förrän jag ska flytta in! Tänk om det spökar?
Jag längtar efter mina katter! Veterinären? Behöver pengar till det!
Ska jag handla på vägen hem? Pengar! Jag klarar mig inte på det som blev över… Jag vill ha glass! Tänk om mina nya grannar är otrevliga?
Ska jag orka med en promenad på Södermalm?
Jag vill ha kaffe!
Hur ska jag ha råd att flytta? Vem hjälper mig?
Obetalda räkningar, önskar mig nya kläder och att jag snart piggnar till… Jag vill ha ork, mod och lusta!
Gud, ge mig sinnesro”…

De blev solstrålar över igår… / Arthur

 

Jag mådde ganska bra! Kände mig mer levande än på länge! Kände att det var skönt att få röra på sig, se på alla människor och bara få vara tillsammans med min kärlek…

De blev solstrålar över igår. Samlade dem samman. I hjärtats högra kammare.
Jag sparar på dem där, till de dagar, då regnet sköljer över min trötta själ.
Det är en längtan, som aldrig tar slut.
Det är min väntan, som aldrig tycks tystna.
Kärlekshungrande, ömhetstörstande, längtan, efter ljuset…
Hjärtat, själens vilsna vandringar i mellangärdet, ger väntan, längtan och törst…
Törst, efter livet, leva och att få vara levande…
/ Arthur

Jag vågar knappt skriva det, för det kan komma ett bakslag.
Jag vågar nästan inte yttra och nedteckna detta, för det kan bli en svart dag och det kan bli tårar, sorg och ett jävla gnäll senare idag… när det lider mot kväll…
Men det bor en fjäril i magen. En liten en…
Det finns sol och ljus i hjärtat.
Det är bekvämare och det är mjukare att leva.
Jag vill inte dö just nu! Jag ville inte hålla döden i handen idag.
Jag mår bättre, inte fullkomligt förstås, men så mycket bättre än vad jag gjort på många år… Jag vågar inte riktigt smaka på orden; Jag mår bättre!
Som stora saftiga röda Jordgubbar, en sommardag, med mjölkvit vaniljglass, några Hallon och ensamma Blåbär på sidan om, och med kittlande sand mellan tårna… Vågar jag smaka?
Jag vågar knappt skriva det och än mindre säga det; JAG MÅR BÄTTRE!
Vågar jag skriva… Jag är okej!? För kanske att de ger otur och att jag i morgon eller under återstoden av dagen får ångra mig och beklaga att jag hade fel!
Du vet, det kan ge otur att skriva det; Jag mår bättre!
Det kan ge ett bakslag att säga det; Idag, just nu, är jag okej! Jag är okej!
Vågar knappast andas orden…