Det upplevs, för mig, som mycket att göra och många saker att hålla reda på, och jag blir bara trött. Energifattig! Behöver mycket vila! Det tråkiga är att jag blir lättirriterad och kraftlös.

IMG_0704Det är Måndag. Grått och mulet.
Balkongdörren står öppen, så att katterna kan vara där ute oavsett väder och vardagsrummet fylls med regndoft och friskluft.

Det är fint därute på balkongen. En liten grön oas. En oas i Alby.
Jag har inte varit hemma hos mig själv i Bagarmossen på ett tag nu. Jag finner det fortfarande förbannat obehagligt att vara där, efter inbrottsförsöket i höstas och jag undviker att utsätta mig för nervösa och oroliga nätter.
Synd! Det är en fin lägenhet! Jag trivs där! Men min egen privata sfär och oas har blivit nedtrampad och raserad, och det blir mest mina rädslor som gör mig sällskap, när jag väl är där! Varför utsätta sig?

BjörneJag har inte haft några Huvudvärksattacker på flera dagar.
Mitt skov av Hortons Huvudvärk tycks vara över, eller… så är det blodtrycksmedicinerna som gör underverk! Det är oerhört skönt att oro och rädslor har lagt sig något efter en lång period av värk, olust, dödsrädslor och oberäknelighet!
Det tar på krafterna att ”parera sina medmänniskor” också, gå på tå och undvika dem vid attackerna, för att inte skrämmas och för att lindra deras oro! Alltid vara rädd om andra…
Och det tar på energiresurserna att ha genomträngande, genomborrande, skärande och vrålande huvudvärk, och samtidigt försöka att inte tynga och injaga fruktan för det allra värsta, döden, hos dem som finns omkring mig.
Det är glädjande, att det är över för den här gången! Det är skönt! Angenämt och rofyllt!
Och jag skriver som jag gjort tidigare, det går aldrig att beskriva smärtan man utsätts för vid Hortons Huvudvärk.
Jag har, i min desperation för att få värken att lätta och för att få smärtlindring, gjort saker som är fullständigt absurda… Bland annat dunkat huvudet i golvet när jag fallit på knä av smärtorna och jag har allvarligt funderat på att hacka en ishacka i ögat för att få smärtan att tystna… Fullständigt absurt! Men det är faktiskt så desperationen ser ut, när värken ansätter mig!
Nu är det över!
Jag har mediciner och väntande syrgas, min trygghet, om det behövs och jag bebos av lättnad och befrielse! Tack för det! Och Grattis till mig!

Hösten. Perfoto (2) 3Och nya ”möten” väntar! Mer ”saker” att göra.
I min värld, där det önskas lugn och ro och själslig stiltje, så blir sådant som möten, läkartider och kuratortider, gärna en flaskhals och allting hamnar ofta på en och samma vecka och gärna efter varann.
Det är uttömmande. Energidränerande.
Det upplevs, för mig, som mycket att göra och många saker att hålla reda på, och jag blir bara trött. Energifattig! Behöver mycket vila!
Det tråkiga är att jag blir lättirriterad och kraftlös.
Det tråkiga är att det blir till kraftansträngningar och mobilisering av ork, mod och lust.
Det känns som om det aldrig blir någon ordentlig ordning och jag upplever att sträckan och längden till återhämtning blir så otroligt lång.
Jag planerar och försöker att dela upp saker och ting, under flera dagar och med mer andrum och mellanrum, det har blivit strategin, för att palla med..!
Och i mitt tillstånd, med depressioner och ständig värk, var ju tanken att jag skulle få hjälp och bistånd i kontakten med Psykiatrin, Försäkringskassan och olika myndigheter, men Boendestödet som var till för detta, har inte hörts av, inte setts till och inte heller bett om att få ses och planera hur jag/vi ska gå vidare och vad jag rent konkret behöver hjälp med!
Just nu får jag ”rodda” i det mesta ensam och jag missar, missförstår och får inte sagt det jag vill i mina olika möten.
Jag behöver ju någon som hjälper mig att reda ut och håller koll på alla trådar och verkligen hör vad som sägs och vad som blir sagt. Mitt fokus och min koncentration räcker ju inte så långt och jag tappar bort så mycket som blir sagt på vägen.
Det kallas för ADD.13606497_10208235675784274_1161414787466809953_n
Det är tio dagar sedan som jag var på Rosenlunds Affektiva Mottagning och mötte ”överläkaren” där, som vände upp och ner på hela tillvaron, och jag ältar och grubblar över, fortfarande, vad som egentligen sas och vad som egentligen blev sagt! Va’ fan hände!?
Jag är fortfarande arg på mig själv för att jag inte kunde ta till orda, utan gav upp, när läkaren malde på och malde på om allt det som hon var övertygad om inte stämde med mina diagnoser och min depression. Hon ”rev upp” allt det som stod i journalerna och allt det som andra läkare dokumenterat om min situation, och jag for iväg i mina dagdrömmerier. Jag orkade inte lyssna! Tappade fokus och koncentration! Blev överkörd!
Det kallas för ADD.
Om jag bara… Om jag hade… Om jag hade kunnat…
I de där situationerna ger jag ju upp. Tappar fokus och lyssnar inte längre och så blir det som vanligt; Det är först efteråt som jag kompletterar över vad som faktiskt hände och vad som verkligen blev sagt och bestämt.
Det är först efteråt som jag blir ledsen och än mer förvirrad! Jag bannar mig själv!
Just nu är jag i en förvirring, en irritation och ytterligare identitetskris…
Jag tappar bort mig själv och jag är dessvärre i behov av att somligt är konkret och tydligt, för att jag ska förstå mig på mig själv OCH mina rättigheter.
Jag kan inte, just nu och på grund av min nedstämdhet, tala för mig själv och inte heller stå upp för mina lagliga rättigheter. Inte med de talade orden i alla fall! Jag tappar mitt språk…
Jag är ju rädd, orolig och nervös! Vågar inte och vill inte besvära.
Jag kan förmodligen återge detaljerna på hennes mottagningsrum bättre, än vad som sades och bestämdes. Jag kan inte uppbringa skärpt uppmärksamhet en längre tid och jag tappar bort tråden OCH även mig själv. Lyssnar inte…
Det kallas för ADD.

IMG_0704Och vad återstår då av detta? Vad blir summan av mitt grunnande och min själsliga trötthet och förvirring?
Jo, på’re’ igen! Kriga mer och kämpa på! Ge för fan inte upp! Fråga mer och be om hjälp! Jag måste ju för sjutton få det här att fungera!

Kärlek till dig som läser!
En kram denna grå förmiddag sänder jag genom rymden och förbi alla stjärnor och planeter!
Ta hand om dig och tack för din uppmärksamhet!
På återläsande!
Vänligen / Arthur

(Foto; Per Lundström och Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s