Jag gör det, så gott jag kan, för att jag upplever mig som en bromskloss och för att det faktiskt finns en rädsla att han tröttnar, blir uttråkad och tycker att jag är tråkig, levnadsmätt och blasé.

Jag har haft ett par dagar nu, när ångesten och det dåliga samvetet varit osunt påträngande. Det har liksom krupit i hela kroppen på mig, jag har haft svårt att andas, oroande bröstsmärtor och väldigt ont i magen.
Jag är oerhört trött på att åka i den här bergochdalbanan av mental kris!
Jag är förbannat trött på mina rädslor, min oro och alla dessa grubblerier kring döden och döendet! Jag vill ha en paus! Ett andrum, för att hämta ny frisk luft!

Jag har planerat att rymma. Mest på skoj, förstås!
Rymma hemifrån och smita ifrån de här själsliga skruvstädet.
Kanske åka till en Söderhavsö, ensam, och sitta på en vid gul sandstrand, lyssna till vågorna och räkna kokosnötter.
Men jag vet ju dessvärre, att det inte fungerar att försöka undkomma sitt psykiska mående, för det hinner alltid ifatt en!
Det är bara att rida ut det och ta ytterligare en lugnande tablett (Lergigan = Inte beroendeframkallande! Bra för dig att veta, som genast slogs av orden ”lugnande” och ”tabletter”, vilket ofta leder till ytterligare missbruk, men Lergigan är okej för oss med beroendebakgrund!)