Och tänk om det är så, att jag finner ett brinnande nöje i att läsa igen? Tänk om jag skulle kunna börja arbeta igen, så småningom, och kanske till och med finna en ny sysselsättning och nya arbetsuppgifter?

IMG_0727Jag ser mig om efter studier till hösten.
Ja, jag är sen med den här idén, eftersom den flesta ansökningarna skulle ha varit inlämnade i Maj, men jag har tänkt mig att läsa någon distanskurs och då är det genast lättar att läsa, eftersom de flesta distanskurser startar fortlöpande över året.

Just nu känner jag att det skulle passa mig ganska bra till en början, att studera i lugn och ro hemma, i tryggheten och tystnaden, och inte behöva möta nya människor, lära känna dem och få någon typ av relation till dem!
Dessutom slipper jag nervositet, oro och alla nya intryck i nya miljöer, där ljudnivån blir för hög och där distraktionerna blir arbetsamma att hantera och parera!

Jag har tänkt mig att plugga lugnt, stilla och sansat, och absolut inte på heltid!
Jag känner att jag någonstans och någon gång behöver komma igång igen och insupa nya kunskaper och försöka att finna någonting som ger mig någon typ av mening och mål.

IMG_0720Men det skaver, naturligtvis.
Jag måste ju naturligtvis vara negativ och pessimistisk, för jag begriper inte syftet med att inhämta mer kunskaper och börja plugga igen?
Och jag begriper inte vad det, egentligen, skulle vara för mening och syfte med att studera, när jag ändå känner att jag är körd och utkonkurrerad i samhället?
Jag känner så! Jag upplever att jag inte har så mycket kvar! Jag tänker ofta på varför jag inte finner min plats och min inre ro, och hur kommer det sig att jag inte får friheten undan denna förbannade depression..?
Och samtidigt grubblar jag och tänker till, för det är så mycket kvar av livet, får jag verkligen hoppas, och det finns fortfarande så mycket kvar att glädja sig åt och finna nöjen och härliga skratt i! Men vemodet och sorgen äter på mig och jag har så svårt att finna mening och mål i det jag gör!
Och ändå tror jag och hoppas jag att det kanske blir bättre…
Kanske att det kommer lättnad? Kanske att jag kan få mer entusiasm och glädje i mina steg? Kanske att jag kan få känna att det är förbannat skönt att vakna till ännu en dag och verkligen njuta av dagen? Njuta av livet?

IMG_0731Och tänk om det är så, att jag finner ett brinnande nöje i att läsa igen?
Skrämmande som fan! Lockande som sjutton!
Tänk om jag skulle kunna börja arbeta igen, så småningom, och kanske till och med finna en ny sysselsättning och nya arbetsuppgifter?
Jag måste börja någonstans och jag måste försöka att finna nya vägar att gå… Eller, är jag för gammal nu?
Jag kan alltid göra ansökningar och faller jag och inte kan, orkar eller förmår mig att studera, så är ingenting hugget i sten och jag kan fundera lite till och kanske ta itu med studierna till våren nästa år?
Jag menar, jag orkar knappt skriva längre. Jag orkar knappt ta itu med det mest triviala vardagligheterna, så jag kan inte vara säker på mig sak…
Dock är det en början?

För övrigt visade det sig att vara en djungel där ute, med skolor, Komvux, Vuxenutbildningar, CSN och ansökningshandlingar, samt betyg och annat elände.
Jag blev mest förvirrad och irriterad, och kände, när jag satt framför datorn och läste och försökte lösa alla knutarna, att detta behöver jag hjälp med!
Jag är inte dum, inte alls, men när det blir för mycket att grotta runt i och när det blir högst ointressant med siffror, ord och fakta, och när det faktiskt är lite svårt att finna rätt bland utbildningar, kurser och skolor, då ger jag upp och blir bara ledsen. Ja, irriterad!
Så, för att få hjälp så vände jag mig till min Boendestödjare, utan några som helst resultat, förstås! Undviker hon mig för att hon skäms, då hon gör ett mindre bra arbete, månne? Hon är frånvarande och jag når inte fram…
I alla fulla fall… detta fick mig att själv kontakta ett par skolor vars kurser lockade mig. Det har inte hänt så mycket, så slutligen hörde jag mig för via Social Psykiatri och min Socialassistent där hur jag skulle göra och snart var en kontakt och dialog upprättad med ett ”Studieteam” som heter Alfa!
Alfa är en avdelning inom Stockholms Stad och de hjälper och vägleder långtidssjukskrivna, bland annat dem med Psykisk Ohälsa, att finna olika vägar att gå om de till exempel vill finna studier, praktik eller annan typ av sysselsättning!

Vem visste att de fanns? Vem hade en aning? Inte jag! Jättebra ju’!
Kan det verkligen fungera?
Tvivlet igen! Tröttsamt som sjutton!

Jag sände dem ett mejl i veckan som gick och väntar på att de skall höra av sig!
Jag blev lite glad och kände att det här kanske kan bli bra?
Kanske att de kan hjälpa mig? Tänk om jag finner en nytändning i livet!

IMG_0724För övrigt kan min Boendestödjare dra åt skogen!
Jag är dessvärre tvungen att ha henne kvar, då mitt träningsboende kräver det, men snart kanske jag kan avpollettera henne och hennes icke-hjälpande-person!?
Det snackas så mycket från hennes sida och sedan blir det absolut ingenting av någonting! Det blir svårt med tilliten och det skapar mest oro och ångest av att be henne om saker och ting, för det rinner ut i sanden och hon ”tappar bort mig” hela tiden! Jag orkar inte med det! Jag klarar inte av att vara ovetande och grubblande över om hon kan bistå mig med hjälp eller inte!
Osäkerhet. Ovisshet. Oro och otrygghet…

Jag blir bara jävligt trött på människor som snackar och lovar runt och som sedan lämnar allting i en ända oreda, och som dessutom blir undvikande och låter sina adepter bli oroliga, lite rädda och förbannade för att de inte får hjälp!
Detta i sin tur leder till att mina få vänner, min äldre syster och min man, Per, får rycka in och hjälpa till för att släcka småbränder!
Ja’, såvida jag själv inte kan lösa allting med några mejl och sms förstås.

Det blir stressande! Det blir oro!
Och som alltid, med min dåliga självkänsla, så tror jag att det är fel på mig och att det är jag som är besvärlig, ”svår” och jobbig, när det egentligen är hon, min Boendestödjare, som inte klarar av sitt arbete!
Irriterande!

Man måste vara någorlunda frisk, för att orka vara sjuk!

Nåväl! Bollen är i rullning och jag hoppas och tror… Nu kanske?

På återläsande och tack för att du läser och åker med i mitt virrvarr!
Väl Mött Och Vänligen / Arthur
(Foto; Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s